Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wilhelm Dörpfeld. Till åttioårsdagen. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nac k manson
nart Kjellberg fått räkna sig till institutet,
på torsdagsaftnarna sitta i den trängre
kretsen i Dörpfelds hem, där allt nytt
diskuterades, och med de tyska kamraterna
följa honom på de många utflykterna till
Tiryns, Mykene, Epidauros, Pergamon
och andra platser för hans arbeten. Att
den tyska arkeologien och dess utövare så
länge intogo en predominerande ställning
i Athen och Grekland var till alldeles
övervägande del Dörpfelds förtjänst och
berodde bland annat därpå, att de tyska
forskarna, Dörpfeld och hans lärjungar,
alltid läto de rent vetenskapliga principerna
helt och fullt komma till sin rätt. All slags
skattegrävning var strängeligen
förbjuden. Man gladde sig, när man fann
Alkamenes’ Hermes i Pergamon, men
Dörpfeld telegraferade ögonblickligen till
Konstantinopel om det underbara fyndet, och
i Konstantinopels museum står Alkamenes’
Hermes.
Icke blott det egna institutets
medlemmar ha varit Dörpfelds lärjungar. Under
årtionden var han läraren framför andra
för så gott som alla unga arkeologer och
arkeologiskt inriktade filologer, som
kommo till Athen. Betecknande är, att i de
tryckta anvisningar, som de engelska,
minnes jag rätt också de amerikanska
myndigheterna gåvo sina utsända stipendiater,
ingick även uppmaningen att göra sig väl
förtrogen med tyska språket för att
kunna tillgodogöra sig de föreläsningar och
visningar, som anordnades av tyska
institutets chef. Internationell var minsann
också den stora åhörareskara, som varje
lördag samlades på Akropolis eller
annorstädes ; där syntes på min tid i brokig
blandning tyskar, svartmuskiga greker,
eleganta fransmän, spänstiga engelsmän
och sköna, ibland också mindre sköna
amerikanskor. Jag tror, att alla skola
instämma i de ord, som en gång här om året
uttalades av Gerhard Rodenwaklt, senare
det tyska arkeologiska institutets president
och nu professor vid Berlins universitet:
»Wer je eine griechische Ruine von
Wilhelm Dörpfeld hat erklären hören, weiss
aus eigenstem, unvergesslichen Erleben,
welcher Zauber von ihm ausging und»,
tillfogar Rodenwaldt, »noch von ihm ausgeht».
I åratal ledde Dörpfeld dessutom varje
vår studieresor Grekland runt genom
Arkipelagen upp till Troja. Hans rent
fenomenala uthållighet och spänstighet
framträdde därvid i all sin glans. Det hände
mången gång det år jag var med, att
någon uttröttad deltagare — det var five
o’clock tea varje morgon — fram på
eftermiddagen slumrade till under
Dörpfelds demonstration av någon gammal
fornlämning. Men själv blev han aldrig
trött; med samma vitalitet ledde han sin
stora trupp dag ut och in, förmiddag som
eftermiddag i tre veckors tid, med samma
vänlighet och överseende besvarade han
de tusen och en onödiga frågor, som
haglade över honom.
Det finns ett gammalt ord, som tyska
skönandar gärna citera: varje människa
har två fosterland, sitt eget och Italien.
Om Dörpfeld kan med fullt fog sägas,
att han äger två fosterland, sitt eget och
Grekland. Även sedan han lämnat sin
befattning vid tyska arkeologiska institutet
i Athen och bosatt sig i hemlandet, har
han dock ständigt åter uppsökt Hellas.
Helt nyligen har han ånyo begivit sig till
sitt kära Leukas, sannolikt för att hämta
nytt bevismaterial för sin älsklingstes. Men
nu vid de åttio åren måste väl gärningen
ändock i det stora hela anses såsom
avslutad. Livsverket är sådant — jag vågar
tro, att även denna korta skiss i någon
mån kan bestyrka detta — att namnet
Wilhelm Dörpfeld för all framtid skall
komma att räknas såsom ett av de
yppersta bland representanterna för die
Wissen-schaft des Spatens.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
