Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H e n r y
Olsson
är den sammanbitna smärtan och den
stumma skälvande troheten mot kungen
från den prövade nationens sida. Vad
skalden ger är icke ett allmänt medlidande
utan en inlevelse i folkets nöd, och
allmogetonen och den folkliga synpunkten ha
därför självklart gett sig som berättelsens
norm. Det råder ju härvidlag en parallell
och en motsats mellan första och sista
avdelningen i dikten, som båda utspelas på
slätten vid Lund men där det i förra
fallet är fråga om Karl XI och
trohetsförbundets ingående, i det . senare åter om
Karl XII och dess upplösning.
Brandklipparen av lurvig bonderas, som får tjäna
Karl XI i slaget vid Lund, blir det yttre
tecknet på samförståndet mellan
bondekungen och folket. Hur riktigt sett från
de djupa ledens synpunkt är det icke, då
Snoilsky efter slaget låter menige man glädj a
sig åt att kungen rider just bondens häst.
Brandklipparen och Karl, »den enkle man,
som mente så väl och rätt», äro båda skapta
för det trägna arbetet, den glanslösa
vardagsmödan. Men annat blir det under
sonens hårda regemente. Diktens mittparti
med dess tvärsnitt genom Karl XII:s
bragdrika historia är emellertid svagare; den
understuckna kritiken hindrar det episka
föredraget att få vingar. I strof efter strof
ända fram till slutscenen vid Lund, en ny
höjdpunkt i dikten, tycker man sig höra
skaldens hjärtesuck: »Men Gud, hur han
handterat oss!»
Till den karolinska serien hör som
bekant också På Vernamo marknad, den mest
folkliga och mest rörande av de svenska
bilderna. Det är betecknande för arten av
Snoilskys historiediktning och hans egen
känsla av samhörighet med folkets sega
kamp, att denna dikt otvivelaktigt är
sprungen ur ett rent personligt själsläge,
hans energiska och målmedvetna beslut att
med den sociala diktningen skapa sig en ny
litterär ställning, att skänka vederkvickelse
åt »de arbetströtte i de låga hem». Det är
denna egna viljeanspänning, som gjort
Pers och Kerstis okuvliga ihärdighet
levande för honom. Man erinrar sig det unga
fästeparets trägna mödor och seglivade
optimism. Äntligen ha de vandrat sin sex
års mödosamma stråt, och väntans mulna
tid är över.
Af ljuflig oro brunno då
Båd’ ungersven och mö,
Från alla hagar kom en doft,
Det glittrade på sjö.
Utaf ett vårregn tvagen nyss
Den späda grönskan log,
Och göken gol för fästefolk
Långt hän i dunkel skog.
Då kommer med ens åskslaget i form av
länsmannens kungörelse om görtzdalrarnas
värdelöshet. Deras hopsparda lilla kapital
är försvunnet, men det sega Smålandsvirket
— som tydligen är i släkt med det
runebergska finska -— rider ut stormen: »Så råkas
vi om sex år då / På nytt vid Vernamo?» Och
hela tiden liksom understrykes den
patetiska stämningen av det i skilda tonarter
växlande lyriska natursceneriet. Samma
korrespondens mellan själsläge och
landskapsbild finner man senare i Hvita frun,
som skrivits i en motsvarande vårlig
trosvisshet inför diktarkallet och där den
förtröstansfulla andan bryter igenom töcknet
och dimmorna nästan som allegrotemat i
en Beethovensymfoni.
III.
Jag har nu närmast velat betona den
demokratiska linjen i Svenska Bilder,
inskärpandet av folkets lidanden och folkets
insats, alltså den tendens som fördjupas
genom skaldens sociala 8o-talsorientering.
Som redan nämnt finns emellertid även ett
annat inslag. Snoilsky var icke bara för ro
skull en boren fullblodsaristokrat: i många
av bilderna skönj es också ett mycket starkt
strömdrag av storsvensk släktpatriotism.
Jag nämner en dikt som Herr Jans
likfärd, förhärligande det yppersta namnet
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
