Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hen ry
Olsson
bort sin magt» och dess skål för »Cronstedts
fältkanoner och för Bennets och Dückers
choc». I Svenska Bilder går denna ådra
ofta i dagen. Om Snoilsky gripande och
själv gripen givit en bild av landets armod
och betryck, har han också med ett eget
vibrato spelat på andra strängar än de
liberalt-demokratiska. Böök har t. ex.
framhållit epilogen till Stenbocks kurir,
där kring den vunna victorian frammanas
synen av troféer och fångar i tusental,
medan från arsenalen dundrar den segeråska
världen trodde stum, stormaktstidens
hela pompösa gloirestämning. Till samma
stilart hör också Vapenbröderne, vars ämne
liksom Herr Jans likfärd hade ett rent
personligt affektionsvärde för skalden, då
den där besjungne Robert Douglas hörde
till hans stamfäder. Också här finns en
inre moralisk kärnpunkt, upphöjandet av
det trofasta kamratskapet, uttryckt i den
stående repliken: »Tänkte icke jag du kom.»
Olyckan är endast att Snoilsky i
krigsanekdoten om de båda vapenbröderna alltför
mycket närmat sig stil och uppfattning i
Fänrik Ståls sägner, liksom den välkända
runebergska stilen då och då framträder
även i Herr Jans likfärd, enligt vad som
visats av en författare i Nysvenska
studier 1926 genom förmedling av
Runebergsepigonen Herman Bjursten.
Man kan genom dikter som de senast
nämnda kanske få ett tydligare begrepp
om arbetsmetoden i Svenska Bilder. De
motiv Snoilsky älskar att fånga äro ju
icke de avgörande händelserna själva, de
äro snarare av sidoordnad natur,
karakteristiska episoder och situationsbilder
speglande det stora historiedramat. Det
historiska stoff som sålunda anlitas har
givetvis lätt att glida ut ur
huvudspåren och bli av anekdotisk art, mera
artistiskt pikant än egentligen märkvärdigt
och betydelsefullt. Det är själva
behandlingssättet som lyfter upp ämnet på ett
högre plan och åt motiven ger deras inre
och varmt mänskliga belysning. Ibland
kunna också händelserna — jag nämner en
dikt som Den trettonde Mars — verka
alltför avsiktligt arrangerade och genom sin
anhopning komma att sakna nödigt
perspektiv. Men i allmänhet är Snoilsky rent
komiskt angelägen om exakthet, historisk
sanning. I ett brev till Klemming visar
han sig sålunda riktigt bekymrad över att
han i På Vernamo marknad förlagt
händelsen till de första dagarna av juni i stället
för till juli månad, då marknaden år 1719
rätteligen firades. När han skulle skriva
En afton hos fru Lenngren 1885—86, gjorde
han verkligt omfattande biografiska
efterforskningar och lyckades genom
förmedling av vännen professor Retzius — en
fosterdotter till skaldinnan, »gamla tant
Lifvendahl», anlitades också — komma
över en fullständig planritning av den
lenngrenska bostaden tillika med uppgifter om
möblemangets utseende, tebordet, möbler i
grönt och lila, tavlor av Hilleström o. s. v.
De två första stroferna i andra avdelningen
ge sålunda en fullkomligt autentisk bild
av interiören, och även på den direkta
porträtteringen är mycken möda nedlagd.
Det var i själva verket ett försök att
tävla med samtida realister — kanske
närmast Fru Marié Grubbes diktare —• i
fråga om trogen verklighetsdiktning.
Om arten av sina materialstudier har
Snoilsky f. ö. själv gjort ett uttalande i
brev till Klemming på tal om Stenbocks
kurir: »Vi hafva kommit öfverens om att
bedja dig, kännaren par excellence af gamla
svenska minnen, att sända en liten p. m.
med historiska anekdoter, karaktersdrag
eller andra uppgifter, lämpliga för poëtisk
behandling i samma stil som Kuriren.»
Det är den intima och mera pittoreska
historieinblicken Snoilsky sålunda strävat
efter. De oundgängliga källnotiserna måste
han f. ö. då och då skaffa sig just brevledes,
då han under vistelsen i Frankrike, Italien
och att börja med också i Dresden saknade
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
