Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
djup och lugnet stort, då bli de bärare av
stor dikt. Ett bättre beröm kan inte ges
någon andens arbetare än det, att han känner
sin värld, behärskar den — och är tacksam.
—■ Ingen förnekar värdet av den konst, som
binder kaotiska drifter, gränslösa och
sällsamma drömmar. Sådan dikt får själv något
av smärtans första och förlösande skri. Hos
Silfverstolpe har man ett intryck, att en del
av behärskningen är undangjord före dikten.
Ej blott dikten är behärskad (det måste
ali dikt vara), utan redan den känsla som
uttryckes. Dock blir diktarens strama
formgivning aldrig kylig; dess precision är icke
ytlig och lättvunnen. Hans konst kan icke
liknas vid en vulkanisk eruption — dock
hör den till vår omedelbaraste lyrik. Den
har föga av överljudd klagan —- dock vet
jag ingen nyare svensk diktare, som i samma
grad tvingar till rörelse. Hans strävan är att
stärka och rena: dikten likaväl som den
hjältemodiga handlingen skall skänka den
stolta, tappra, uppoffrande behärskningens
lycka, så som den skildras i debutsamlingens
bild av hjältens och konstnärens strid och
försoning (Bröderna i Arvet, 1919). Det har
beskärts Gunnar Mascoll Silfverstolpe att
i rikt mått skänka den lyckan.
En välbehärskad, men också begränsad
lyrisk begåvning — så är man nog ofta böjd att
uppfatta Gunnar Silfverstolpes verk.
Karakteristiken är icke helt rättvis. Hans utveckling,
så enhetlig den är, rymmer skiftande
perspektiv. Så innehåller Dagsljus (1923) rätt
olikartade diktgrupper. Där stå dikter om
striden mellan Apollon och Marsyas och
mellan äventyret och enhetskravet, där finnas
också redan de klassiska hemdikterna.
Särskilt märklig är emellertid en serie resepoem.
Nästan alla ha blivit »klassiska». De uttrycka
också delvis stämningar av i egentlig mening
klassisk art. Behärskningsidealet prisas i den
grekiska fantasien »Kolonnerna», i den
engelska idyllen om »appolliniskt klara strängar»
— ett lytelöst konstverk, vars storhet ej
minskas av den rytmiska anknytningen till
Bo Bergmans Adagio; det är här man finner
några av nyckelorden till skaldens förnäma
och likväl hjärtevarma känslovärld.
Varligt måste dagen bärgas
med sin lyckas överflöd.
Mindre ofta citerad, men lika
beundransvärd, är en tredje klassicerande hymn, den
om Roms fontäner. I dem framträder en
förmåga att förtäta friska, fylliga intryck —
ett slags plastisk målarglädje, som sedan
blir ett viktigt drag också i de svenska
vardagsdikterna. Man bör icke glömma detta
drag för det stiliserat stränga i skaldens form
eller för hans utpräglade lynne som idéskald.
Tanke och bild gå harmoniskt upp i varandra.
Emellertid stå bland resedikterna också
några mörkare, mer tidsbetonade. Den
reaktion inför världskrigets anade,fasor, som
uttryckts i En jämnårig, tycks mig alltfort
vara den värdigaste, den enklaste och
takt-fullaste:
Offret kan jag hemligt vörda.
Har jag också rätt att trycka
stillatigande din hand?
Den största kompositionen i Dagsljus är
och blir »Odyssevs’ hemkomst». Majestätiskt
enkelt utvecklas i strof efter strof — med
fast och likväl skiftande böljerytm —- den
hemvände sagohjältens bittra resignation.
»Min väg var icke din.» Dikten ger ett
grundmotiv: en orolig längtan till hemmets ro,
en varm saknad inför svinnande minnen.
Den sammanpressade åskådlighet, jag nyss
berörde, finns där också, både synens och
klangens suggestion:
Ej dån av havets vågor
mot kopparskodda bogar
om morgonen skall väcka
mig upp ur sömnens rus,
men fosterjordens skogar,
som, daggigt blåa, räcka
mot morgonsolens lågor
sitt blåsigt friska sus.
Åskådligheten verkar med djupare makt
i de dikter, som redan här representera
Silfverstolpes stora poetiska arv: dikterna om
hemmet. Bilderna ha en brännande
intensitet, stämningen må sedan tendera till det
idylliska eller det tragiska. Man förnimmer
med skalden skogens »blåa dunkel» med
dess »ljuva skuggighet». Man bergtages med
honom i anblicken av flingornas myller en
ödslig och dock hemvarmt innerlig vinterkväll
(Den första snön). Sommarens trädkronor
bli skyar, som stannat. De subtila intrycken
i ett barns stilla värld fångas i den korta
förstudien till vad som senare blir ett
huvudmotiv, »Det sjuka barnet» (märk raden om
»tunga grenars svaj vid fönsterblecket»).
Som denna diktgrupps motto kan sättas
några ord i dikten Morgon, där den beklagas,
som ej mer förnimmer
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
