Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
inuti en känslig och ärlig flicka under loppet
av ett läsår vid ett lärarinneseminarium:
hon heter Malin Först och är tjugo år. Yttre
förvecklingar finnas inte alis, allra minst av
det slag romanläsaren först väntar: de enda
karlarna i boken äro Malins Far och, som
hastigast, en karikerad nervläkare — i
bokens enda svaga kapitel. Vad som
försiggår inom Malin är likväl det enda i ett
människoliv som har oändlig vikt och gränslös
räckvidd — det som kommer jord och himmel
att blekna bort eller förnyas, spelet om hennes
själs frälsning eller fördömelse. Det är klart
att spänningen i detta spel icke kan återges
med vanlig romanteknik: den säregna form
Karin Boye valt kommer av sakligt tvång
och innebär intet estetiskt experiment.
Parallellt med redogörelsen för vad Malin själv
känner sig uppleva går dels ett
ackompanjemang av översvinnlig eller stormande
lyrik, dels den fortskridande rapporten om
händelsernas innebörd på det metafysiska
planet; samtidigt kommenteras dels Malins
beteende av hennes omgivning, dels de allmänna
problemen i hennes enskilda fall av tankens
folk i fristående filosofiska dialoger. På så sätt
får Karin Boye löpa över hela registret på
sitt prosainstrument, som är förunderligt
rent, mjukt och omfångsrikt: det sträcker sig
från smidig och underfundig diskussionsstil
till sällsamt seren och ovärldslig musik. I
Malins strid röjes livets innersta dynamik,
spänningen mellan de bägge urmakterna, Svart
och Vitt, Materien och Formen, det dunkla
urflödet som vill spränga alla begränsningar
för att svalla ut i det form- och gränslösa
och den hämmande, tuktande, formgivande
makten, det skapande och gränssättande
Imperativet. Men samtidigt gäller det en vanlig,
konkret och individuell flickas väg till livet.
Hon har varit frälst i kristen mening, funnit
vila och spänstighet i tron och bönen, tagit
emot de hävdvunna religiösa symbolerna som
heliga kärl med livande vin i. Det ger
medicinaren, humanisten och teologen uppslag till
en diskussion om den religiösa idealbildningens
—■ och överhuvud andlighetens — förhållande
till verkligheten och livet. Men Malin hör till
dem som fullfölja det religiösa kravet ut i
dess yttersta konsekvenser. »Att glädjas, då
syskon lida, att jubla in i kören av millioners
jämmer ...» Under det ofrånkomliga kravets
övermått bryter hon samman, och då hon
söker sig till de heliga kärlen för att dricka
kraft, stå de tomma. Kravet har dödat Tron,
hon kan ej mer uppleva religionen som
kraftkälla, endast som dom: hon vet sig vara
fördömd. I den andra dialogen överbevisas
munken av sin biktfader om att det är livsfarligt
både för Kyrkan och Läran att använda
upplevelsekriteriet på religionens sanningar.
På en idealbildning som dömer en till döden
kan man inte leva: Malin räddas ur
dödsskuggans dal över på en annan frälsningsväg,
den dag hon upplever sin kamrat Sivs skönhet.
Icke så att hon skulle känna sig dragen till
Ensamhetens Brunn: den nya kärlek hon
småningom och omotståndligt låter sig fyllas av,
har intet med erotik att skaffa, den är tålig
och mild och söker icke sitt, den gäller inte
den tämligen likgiltiga personen, utan idealet
Siv, Siv som symbolen för en livsstil: i den
livsdugliga kroppens spänstiga arkitektur är
uttryckt saklighetens och gemenskapens anda,
tjänandets anda inför tingens helighet och
det jordiska livets tunga uppgift och rusande
skönhet. Diskussionen om Malin är icke
avslutad. Många stämmor blanda sig i den sista
dialogen: var den tragiska konflikt hon måst
genomgå i sig ett värde? Är hon en nyvunnen
kraft för mänskligt arbete eller en förspilld
kraft för Guds rike? Är hennes nya harmoni
bara en flyktig ungflicksepisod? Det svaras
det inte på. Men själv står lion frimodig och
glad vid seminariets avslutningsexamen, med
utsikt till Siv, i ny samkänsla med
lärarinnor och kamrater och elever, förväntansfullt
gripande efter nya arbetsdagar. Och ingenting
hindrar eller hämmar henne från att av fullt
hjärta sjunga med i avslutningssången, gamle
Topelius’ glada och naiva trosbekännelse:
Ty var vinter har vår, och ett hopp har var höst,
och ali midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår . . .
I detta ackord klingar en av höstens
allvarligaste och märkligaste böcker ut. Det är
nytt. Det är kanske hoppfullt.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
