Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Händel och Bach. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H.
den en gång antagna stämningen. Och
det är i dessa stämningar det lyriska och
subjektiva hos Bach träder oss till mötes,
en subjektivism och en innerlighet, som
så småningom steg fram också för
Strindberg, ty i skådespelet Carl XII heter det om
sarabanden, som dvärgen spelar: »Och en
konung har komponerat denna sorgesång!
Sebastian Bach, konungen i Sorgenland
och Smärtarike . . .»
Det råder en väsenslikhet mellan en
Händelkör, t. ex. filistéernas kör vid
templets instörtande: »Hear us our God» ur
oratoriet Samson, och en målning av sådan
kaliber som Winges »Tors strid med
jättarna». Väldigheten, monumentaliteten,
jättekraften är det gemensamma draget hos
dem. Tors strid med jättarna var symbolen
hos de gamla nordborna för tvenne
urkrafters kolossala möte, och något av dylik
urkraft talar ofta sitt dånande språk i en
Händelkör. Intet under att en Händels
samtida kunde skriva: »Än väntade jag,
att teatern skulle vältas omkull av stormen,
än att havet skulle uppsluka bänkraderna.
Men outhärdligare än allt annat var hans
åska. Aldrig får jag ur mitt huvud det
förskräckliga mullrandet.» Detta blev — mot
författarens vilja — en på sitt sätt positiv
och erkännande kritik, det finns ofta nog
hos Händels musik något skräckinjagande
och outhärdligt, samtidigt som där finns
ett väldigt lugn. Vi ha ett begrepp som i
sig innesluter dessa motsatser, begreppet
majestät.
Det har här icke varit meningen att
framhålla Bach som någon slags miniatyrist,
vars musikaliska styrka uteslutande skulle
ligga i den lyriska detaljen eller den
dramatiska situationen, och icke heller att
Händels storhet skulle vara tillfinnandes i
en väldighet, som endast bredde ut sig på
ytan och aldrig trängde till djupet. Bach
är oerhörd och ouppnåelig i sina passioners
psykologiska djup, icke utan skäl kallade
Nathan Söderblom honom »den femte evan-
Törnblom
gelisten». För Händel må Rollands ord
gälla: »Må vi icke glömma, att Händels lugn
döljer en oerhörd lidelse. Händel likgiltig,
flegmatisk, det är endast ytan. Den som
uppfattar honom på det sättet, har aldrig
uppfattat honom, har aldrig inträngt i
denna själ, som upprördes av entusiasm,
av stolthet, av raseri och glädje, denna själ,
som stundom till och med hade
uppenbarelser från en högre värld. Men musiken
var för honom ett stilla område, dit han
icke ville att oron i hans liv skulle hava
tillträde. När han helt och hållet överlämnar
sig åt den, är det oberoende av sin vilja,
därtill driven av sin svärmiska fantasi —
såsom när Moses’Gud och profeterna
uppenbara sig i hans psalmer och i hans
oratorier — eller förledd av sitt hjärta i
ögonblick av medlidande och deltagande, men
utan något känslopjunk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
