Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. L a « r i n
kommit en del oro åstad, och enligt pressen
har teaterchefen sammankallat styrelsen och
styrelsen inkallat teaterchefen. Om resultatet
av detta in- och sammankallande anser sig
visst allmänheten ha rättighet att erhålla
full upplysning.
I farsen ingår ofta ett drag av idioti,
av något specialkorkat. I den fars som, då
den nu ganska olustiga nymålade ridån gick
upp i den för övrigt genom den röda färgen
upplivade salongen, inledde säsongen, Den
italienska halmhatten av Eugene Labiche,
fanns detta drag nästan till övermått; och
det var väl i första rummet den man kan
nästan säga geniala regi, som herr Olof
Molander bestått det gamla stycket, som gjorde
det alis presentabelt. De ord som yttrats
om Labiche, membre de 1’Académie
Fran-£aise, att hans stycken »alltför ofta förete
en intrasslad härva av otroliga förväxlingar»,
gäller också om denna s. k. komedi, som
har föga av den träffsäkra karakteristiken
i hans i Stockholm 1861 givna »Herr
Per-richons resa». Vi få emellertid veta vad
som kan bli följden av att en häst ätit upp
en italiensk halmhatt.
I en slängdans, som går genom alla
akterna, sprattlar ett bröllopsfölje, hypnotiserat
och av regissören stiliserat, förbi våra ögon.
Det är som något skådat mitt emellan dröm
och vakenhet, groteskt men ej obehagligt.
Men är det ej nästan för kvalificerad
arbetskraft, då den subtile skalden Hjalmar
Gullberg fått göra översättningen? Vad är det
för egendomlig charm som 1870-talets och
1880-talets dräkter skänka? Det förflutna
dyker upp med en nyans av löjlighet, men
då det gäller damdräkterna får man ett nytt
och pikant sätt att servera det kvinnliga.
Gamla modeplanscher bli levande, och man
förstår vilka förtjänster dräkterna åsyftade
att framkalla hos det evigt kvinnliga.
Särskilt starkt fick man den känslan, då man
såg bruden Hélène—fru Renée Björling
med det vita välbildade ansiktet med dess
lugg, uppväckande minnen av
Victorialuggarna under 1880-talets första år.
Modisten Clara — Margit Manstad gav i sin
vackert löjliga dräkt åskådaren en känsla av
att en lättsinnig slampa sannerligen också
har sin plats att fylla och kan ge oss även
estetiskt värdefulla sensationer. Och Märta
Ekström visade med stor komisk kraft och
med förbluffande omväxling det löjliga i
en tillgjord aristokratdams kacklande och
konster. Mot dessa prakthöns bleknade
herrsidan, men Winnerstrands alltid
sympatiska person som Ferdinand, brudgummen,
och Anders Henriksons solida komik gjorde
sig också i denna dårdikt, där man ej ens
får vara utan det under 1800-talets början
så skattade enkla skrattet över
fotbads-baljor. »Den italienska halmhatten» är ju
visserligen från 1851, men Frankrike är
konservativt.
Det finns gränser också för höjdhopp
och frivolter, liksom för teatersuccéer. Till
den framgång som den begåvade
teaterförfattaren Ragnar Josephson nådde
genom »Kanske en diktare», låt vara till stor
del tack vare den märklige skådespelaren
Gösta Ekman, kom han ej upp i Leopold,
luftkonstnär. Romaner och pjäser ha skrivits
om cirkusfolk. Detta pittoreska sällskap,
hälften aristokratiskt — något av caballero
följer med hästfolket —, hälften bohem, har
målats och tecknats bland annat av Gösta
von Hennigs och Toulouse Lautrec. Miljön
i stycket intresserade och var väl, trots någon
opposition av fackfolk, i huvudsak riktig. Ett
etiskt drag, tvånget att alltid hålla sig i form,
finnes också på cirkus, och troheten, åtminstone
den gymnastiska mot partnern, förutsätter
också en moralisk insats. Platsen för två av
styckets akter är en artistfoajé på ett
tivoli-etablissemang av folklig typ. Luftakrobaten
Leopold—herr Lars Hanson, som oroas av
begynnande ålder, gör tillsammans med sin
hustru som partner ett trapetsnummer, där
han ej tillräckligt snabbt fattar tag i henne,
utan hon faller, dock utan att skada sig.
Ångestfullt avvaktades utgången av lilla
akrobateleven Anita — fru Inga Tidblad. Det
var som om hon anade att en olycka skulle
ske. Det talas så mycket om »luftlass»
nuförtiden, och Leopold tycktes ha producerat
enligt egen uppgift något mera luftsnille
än som egentligen var rimligt. Den artistiska
självförhävelsen räckte nästan upp till
taket med alla tigersprång och svanhopp.
Stycket bär hans namn, och författaren
skildrar, hur luftkonstnären tyckes vara
dömd att också andligen sväva i luften. Man
roades och intresserades hela tiden, men
då man frågade sig —- och det torde väl vara
det egentliga spörsmålet i pjäsen: Var
det någons fel och i så fall vems, att Olga
föll, blev det litet för invecklat för min omo-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
