Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
liga äkta mannens vällust. Men det talas
för mycket under hela tiden, och då man är
vid slutet, instämmer man i Maurizio Settis
ord till Baldovino: »Hör du, jag tycker det
kan vara nog med struntprat nu!»
Det var utmärkta skådespelare och
skådespelerskor som uppträdde, men bleka
föreföllo både Agata och f. d. älskaren markis
Fabio Colli—Olof Winnerstrand och även
Maurizio Setti—herr Alw, vilka samtliga
hade föga att göra av sina roller. Mamman,
signora Maddalena Renni—fröken Hilda
Borgström, fick fram en italienskt orolig,
mondän moderlighet. Och prästen—herr Olof
Sandborg var i sina få repliker och med
sitt ecklesiastika auktoritativa uppträdande
en riktig italienare, det som nu kallas
»ita-lianissimo». Av Baldovino gjorde Anders de
Wahl en människa som man minnes. Det
ro- och rotlösa, någon frätande melankoli
och det litet förfallna i första akten blevo till
fasthet och säkerhet i andra akten, och i
den tredje kom ångesten och sedan lidelsen
fram med förbluffande styrka.
Något förkonstlat tyckes följa med
åtminstone det vi här fått se av Pirandello:
»Sex roller söka en författare», »Henrik IV»
och ej minst Baldovinos hårklyverier i
»Anständighetens vällust». Vad vill Pirandello?
Man får väl hålla sig till hans egna ord:
»Diktaren lever sålunda med i sin tid, men
han lever inte det yttre livet utan det inre,
och detta lever han så mycket starkare. Den
yttre verkligheten behöver han inte för att
kunna dikta, utan han skapar sanningen ur
livet utan att leva detta. Den som lever
kan inte dikta, den som diktar kan inte
leva. Jag har gått den senare vägen.»
Pirandello såg emellertid mycket levande ut på
Nobelfesterna.
Det var en behaglig och om ordet tillåtes
vilsam afton man tillbragte på Dramatiska
teatern, då Kvartetten som sprängdes
framfördes. Det är av Birger Sjöbergs roman
med detta namn som hans bror Gösta
Sjöberg och Guido Valentin gjort ett skådespel
i tretton scenbilder.
Hur löjlig är ej den fröns urbana, den
stor-stadsviktighet och mopsighet, som redan
de antika författarna påtalade!
Skänninge-bon ser ned på lantisen, stockholmaren gör
detsamma på landsortens barn, kanske mest
med beklagande över deras hårda öde, de
må nu bo i Göteborg eller i något annat sam-
hälle, som icke är så folkrikt som Stockholm.
Parisarna anse att något litet löjligt och
provinsiellt ligger över alla icke-parisare,
de må nu bo i vilket land som helst, och häri
äro de säkert lika invånarna i forntidens
Rom. Det har tagit rätt lång tid att
upptäcka, att det vördnadsbjudande, det äkta,
det själsligt fina finnes låt vara i små
portioner överallt och i alla klasser och
förmö-genhetslägen. Det skall nog ej dröja länge
förrän en större allmänhet skall upptäcka,
att det finnes storsinnade och ödmjuka
karaktärer också bland miljonärer och att
något så högt i staten som ett justitieråd
kan vara både rättvist och till och med
arbetsamt. Genom goda romaner har
mänskligheten fått lara sig dylika för känslan så
svårfattliga ting. Det är som om man ej
såge verkligheten riktigt klart förrän konsten
eller litteraturen vidrört den med sitt
trollspö. Då Bellman rörde vid den försupne
urmakaren Fredman och dennes vänner eller
vid brännvinsbrännar Lundholms blå näsa,
blevo deras spritångor som en modern skald
så träffande sagt »dionysiska». Så när
Birger Sjöberg i »Fridas visor» och i »Kvartetten
som sprängdes» ger oss småstadens små
storheter och besprutar våra ögon med tillvarons
dyrbaraste vätska, humorn, quinta essentia
av det humana, som löser smärtsamma
motsättningar och ger oss människorna såsom
vi äro i ali vår relativitet. Då öppnas våra
ögon, och vi upptäcka nya värden. — Vi
flyttas till landsorten och få genom den
älskvärdaste ciceron se in i hemmen i den
lilla staden. På ridån, prydd med bilder av
stadens sevärdheter, fabrikerna,
svandammen etc., projicieras avrivna bitar ur
länstidningen, och dessa samt melodier från
århundradets början skänka oss den rätta
inställningen till de tretton bilderna, som med
finaste taktkänsla i stilavseende och utan
någon karikering gjorts av Sven-Erik
Ska-wonius. Lustigt och vänligt är allt. Det finns
intet sentimentalt, men det onda har intet
riktigt grepp på dessa människor. Jag vet
nu senast genom »Bödeln» på Vasateatern,
att människan av naturen icke är enbart
god, men man tänker då man ser
människorna i »Kvartetten som sprängdes»: Det
finns allt bra många hyggliga människor i
alla fall. Det var inget menageri som
framfördes. Alla äro vi väl litet löjliga, vi
människor, då vi se oss uppifrån. Hur vi se
ut ur synpunkten av die allerhöchste Per-
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
