Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F r å n Stockholms teatrar
Karl-Gerhard är icke vulgär — och kvickaste
revy- och visförfattaren med stort nöje. Det
är nu så länge sedan man gladdes åt
sommarens blomprakt, att allt flyter tillsammans
i en färgrik och behaglig minnesbild.
Praktblomman var Zarah. Hon såg ut som en
dyrbar vit och violett orkidé. Blir man rörd
åt en sådan blomma? Eller är den bara till
zirat, som man sade på sjuttonhundratalet?
Det är redan mycket det. Herrar kunna
knappast liknas vid blommor. Kan någon hitta på
vad Carl Hagman och Erik Gustafsson, de två
prakthumoristerna, skulle ha för motsvarighet
i blomvärlden? Men de äro obetalbara djur
i Vår Herres hage. Karl-Gerhard själv
däremot skulle möjligen kunna vara
kaktusarten Nattens drottning eller rättare konung,
som i detta fall blommar och stickes var natt.
Hade Hallelujavisan strukits, skulle jag
ropat Hosianna, ty ett fromt sinnes ärliga
offrande har man mera skäl att vörda än att
håna. The five Kentucky singers var ett gott
musikaliskt inslag, och dessa svarta och
grå-melerade coloured gentlemen voro
välbehövliga med sin lyrik och sin musik i den
glänsande revyns gnistrande, sprakande och
larmande.
Operetten — jag talar här ej om den
Offenbachska parodioperetten med texter av
Meilhac och Halévy, så roliga att dessa
herrar kommo in i Franska akademien för
sin kvickhet —- brukar förena det mest
sentimentala och fadda i operan med det
dummaste och mest mekaniska i farsen.
Innehållet i den på Oscarsteatern givna
operetten Ökensången var så korkat att det blev
roligt. Man fick i denna operett se en son
till en högre fransk militär i Frankrikes
afrikanska armé, som om dagarna »led»
av låtsad sinnessjukdom och därför
betraktades med förakt av sin fader. Men då
det visat sig, att sonen om nätterna som
rövarhövding hos fienden gjort fransmännen
stort avbräck, slöt fadern honom i stället
för att arkebusera honom rörd i sina armar.
Huruvida han sedermera genom
krigsministern fick hederslegionen är mig obekant.
Jungfruburen, Willners och Reicherts
operett »Das Dreimäderlhaus», behandlar Franz
Schuberts historia, och musiken är arrangerad
efter Schuberts egna melodier, som nu i
över etthundra år på ett alldeles särskilt
sätt tjusat människorna. Den gav tids-
Ingalill Söderman—Hannerl. Anna Norrie—Marie Tschöll.
Fot. Ah]lberg &• Preinitz
Jungfruburen.
stämning och behag, som kunde överskyla
mycket. Schubert dog i Wien 1828, trettioett
år gammal. Operetten handlar om hans
traditionella blyghet och visar sanningen i
Bellmans ord:
Gud nå’ den som, när han flickan ser,
ej går själv men skickar sin kamrer.
Porträttlik och rörande i sin tafatthet
spelade Ragnar Hultén den unge kompositören.
Med utmärkt sångkonst utförde Ingalill
Söderman Hanneris roll. Ett särskilt nöje var
det för många att se hennes mamma,
hov-glasmästarfrun Marie Tschöll—Anna Norrie.
Hon sjöng, talade, spelade och såg ut, så
att det blev den älskvärdaste och finaste
lilla wienska gumma man under våra tider
sett på teatern. Men varför behövde hon göra
sig tjugu år äldre än hon ser ut i
verkligheten?
Man märkte nästan lika litet musiken av
Robert Stoltz i operetten Furstinnan Jadja
som på en filmföreställning, och det fastän
denna operett av Grunwald och Herzer
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
