Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Ragnar Arvedson—Crémone. f.stcr Roeck-Harisen—I.orette
Heller.
Fot. si bilberg &• Preinitz
D o m i n o.
haft någon bödelsanställning — man har haft
en del röda bödlar i Petrograd på senare
tiden. Det fordras verkligen en solid
salongssjälvbehärskning hos alla gästerna,
då en förnäm engelska, som varit med i
Petrograds salonger, gör stor hovnigning
för den serverande jungfrun-storfurstinnan.
Men allt går så bra som det bara kan gå i en
komedi. Vid närmare betänkande finner
fursten, att de fyra miljarderna strängt
taget nu, sedan tsaren och hans familj
eliminerats, tillhöra Ryssland och ger dem till
sovjetkommissarien. Det återstod en
slutscen i köket. Betjänten och jungfrun skulle
efter middagen gå på en rysk
emigrantfest, och döm om de två bankirbarnens
häpnad, då de få se de två tjänarna iförda stor
rysk hovgaladräkt, storfurstinnan med ett
enormt diamantdiadem, skridande genom
köket, där bankirsonen av intresse för
kokerskan Tatianas person, icke hennes rang,
nyss hjälpt henne med disken.
Diamantdiademet måtte varit en familjeklenod, som
storfurstinnan blott fick bära, icke avyttra,
ty eljes hade det räckt för ett sorgfritt liv i
Laurin
Paris. Det älskvärda skådespelarparet har
kanske aldrig varit så till sin fördel som i
denna lustiga pjäs. Herr Eklunds
humoristiska resignation och godmodighet och hans
säkra, eleganta uppträdande gingo utmärkt
ihop med hans makas kan man säga enkla
stolthet och äktryska naturlighet. Det
strålade av godhet och livslust från hennes
väl-formade gestalt. Det var ej bara masken
som var välfunnen hos herr Axelsson som
sovjetkommissarien. Hans sätt att försöka
attrapera salongsvanor, den klokhet och
intensitet man anade bakom, allt gjordes
fulländat. »Tovaritch» var kanske höstsäsongens
roligaste och bäst gjorda lustspel.
Uppslaget till Marcel Achards Domino
var äkta latinskt, men i den form det får i
detta stycke alldeles orimligt. Musset har i sin
komedi »Le chandelier» — Ljusstaken — låtit
en ung man Fortunio vara »cavaliere servente»
för att överflytta mannens eventuella
svartsjuka på honom och till och med hålla
ljusstaken för frun och den verklige älskaren.
Att Fortunio blev kär i frun och hon i honom
får man ej förtycka dem. Här i »Domino» är
uppslaget något liknande. Madame Lorette
Heller märker, att hennes make, den rike
industrimannen Heller—herr Erik Rosén,
börjar få misstankar mot Monsieur Crémone
—herr Ragnar Arvedson, som umgåtts
mycket i familjen och som för några år sedan
verkligen varit Madames älskare. Hon
börjar, man kan väl knappast säga på detta
numera ovanliga sätt, som det heter i
äktenskapsannonserna, att leta och annonsera
efter en ung man, skrupelfri nog att bli
åskledare för mannens svartsjuka.
Monsieur Domino—herr Håkan Westergren
kommer och visar sig lika driven i erotisk
dialektik som den herre, vilken anskaffades för
att vara officiell make i »Anständighetens
vällust». Edvard Alkmans mästerskap i
översättningskonsten gör författarens sofistiska
dialoger — och de äro det väsentliga i stycket
— mycket välturnerade på svenska. Man har
pretentioner på Achard i detta avseende,
ty det är han som har skrivit »Damen i
vitt». Stycket spelades i huvudsak i en av
Harald Garmland gjord dekoration i blått
och med målningar av vilda djur på väggarna,
allt en blandning av fantastik och
modernism, som nog var det riktiga i ett stycke,
där man ej åsyftar att ge »Hjemmets Lun
og Hygge». Man spelade vid sidan av en
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
