Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Materieforskningens nya världsbild. Av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G zinn ar Beskow
motstånd också syns, medan det
motstånds-lösa mellanrummet är osynligt,
genomskinligt. (Kulturmänniskan har visserligen
sedan hittat på att göra praktiskt taget
osynliga fasta väggar, glasrutor — och
det undantaget från naturens
ogenomskin-lighetsregel förvillar också på det högsta
den primitiva människan likaväl som alla
ögondjur, exempelvis fågeln som om och
om igen flyger mot glasrutan.
Läderlapparna, som äro enbart känseldjur, undvika
glasrutor lika väl som andra fasta väggar.)
Våra sinnen ge oss visserligen en
mångskiftande, nyansrik intrycksmassa, men
det avgörande, grundläggande, det som
konstituerar vår uppfattning av det
verkliga, är egenskapen att göra motstånd och
vanligen också synas. Verklighetens innersta
väsende är enligt sinnena kropparnas
egenskaper; det som vi senare generaliserat
till begreppet materie. Men på primitivt,
förvetenskapligt stadium blir ändå inte
världsbilden materialistisk. För det första
ser vilden, hur den påtagliga fasta
substansen kan upplösas och försvinna: träet
försvinner i elden, blir till ingenting. Och
kan materien försvinna till intet, kan den
också bli till ur intet, skapas av gudar
eller trollas fram av andar och magiker.
Men det viktigaste är framförallt den
psykiska erfarenheten, eller kanske bättre
uttryckt, erfarenheten av det levande: hur
redskap och hus tillverkas av människor,
och hur i allmänhet handling och rörelse
orsakas av levande varelser, människor
eller djur. Ali rörelse och alla ovanligare
händelser i naturen, alla egendomligt
formade ting sättas därför i relation till det
levande, och med utvecklingen av
föreställningen om själ — det speciella som skiljer
en levande från en död — tolkas själsliv
in överallt i naturskeendet. Själsliv, ande
eller livsmakt, mana, är knutet till
egendomligt formade stenar (lapparnas seitar);
i allt rörligt, vind, eld, ström och vågor,
dygnets och årets händelserytm, yttrar sig
andemakt. Särskilt stark är den i sällsynta
och våldsamma händelser: åska,
jordbävning, solförmörkelse. Sinnena ge oss
materieuppfattningen, men i allt det
fysikaliska skeendet intolkas själsliv, ande. Den
primitiva, förvetenskapliga världsbilden blir
materialistisk och animistisk.
Den världsbild, som vi kalla den
materialistiska — eller fullständigare den
materia-listisk-mekanistiska — och som den
upplyste genomsnittsvästerlänningen under
några decennier funnit »alldeles självklar»,
är i själva verket frukten av ett långvarigt
forskningsarbete, av en serie mödosamma
abstraktioner och generaliseringar,
smärtsamma ruckningar av tankevanorna. Den
fasta grunden var upptäckten av lagen om
materiens oförstörbarhet: att materie inte
kan skapas ur intet eller bliva till intet,
att materien i träet inte försvinner, när
träet brinner, utan finns kvar i absolut
samma mängd i gasform i luften. Vidare
lagen om energiens oförstörbarhet och den
fysikaliska kausallagen, vilka gjorde att
den materialistiska världsbilden också blev
mekanistisk.
Allt utbildande av en högre världsbild
utgör ett arbete att övertyga sig själv mot
sinnenas vittnesbörd: att solen inte rör sig
kring jorden utan tvärtom, fast man
tydligt ser att solen rör sig och känner att
jorden är stilla; att jorden är en kula, fast
varje människa kan se att den är flat;
att materie inte kan bli till intet, fast man
dagligen kan se det, när veden brinner.
Detsamma gäller för nästa steg av
världsbildevolutionen: atomuppfattningens
genombrott. När både syn och känsel på det mest
övertygande sätt vittna om att sten eller
järn är fast, ogenomträngligt,
sammanhängande, måste man ändå föreställa sig,
att de i verkligheten bestå av små kulor,
roterande i tomrum.
Ändå gick det rätt lätt. De där små fasta
kulorna, som utgjorde materiens innersta
verklighet, tilltalade i alla fall i högsta grad
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
