Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
importants de la littérature actuelle», — Gide.
En sällsynt förening av omständigheter —
gynnsamma yttre villkor, en i ali sin
tvekluvenhet harmonisk ande, exceptionella
själsgåvor, takt, ambition ... — ha här
samverkat till ett resultat, som endast avog
blindhet kan envisas att förringa. Man har
sökt sak med Gide för hans perversitet och
gjort ut honom som en uppsåtlig
sedefördär-vare. Hans enskilda leverne må vara vad det
vill. Men homosexualiteten som sådan är
givetvis ingen deprecierande egenskap. Den kan
tvärtom, som erfarenheten visat, hos genialt
begåvade och frihetskära naturer tjäna
som en sporre till motstånd mot hopen och
massmoralen och energiskt hävdande av en
egenartad individualitet. För kommande
litteraturpsykologer skall »Si le grain ne meurt»
stå som ett vittnesbörd i rang, låt oss säga,
med Rousseaus bekännelser. Att han själv
tagit sikte på eftervärldens dom och räknat
med att hans tankesådd skulle mogna först
efter decennier är säkert. Konsekvent
appellerar han till ungdomen. Ofta har han låtit
undslippa sig en förmodan att man kommer
att förstå honom »om tjugo år». Men redan
för oss gestaltar sig hans inre
utvecklingsbana som en lärdom i le vandets stora konst.
Ännu är han mitt ibland oss, men omärkligt
löser sig för våra ögon hans skepnad ut ur
myllret med något av Goethelik majestas, ej
längre demoniskt mörk, förställsam, skygg
och trotsig; ungdomens hets och grubbel, de
långa årens arbetsmödor, »immoralistens»
extatiska lyckorus, letandet och oron —■ allt
samlat och mognat i en kraftfull åldrings
leende och rofyllda visdom. Ännu vår och
redan framtidens . . .
Att söka föregripa »Historiens rättvisa
dom», då det gäller författare, vilkas betydelse
synes oss själva oomtvistlig (och f. ö. når
vida utöver den korta årsföljd vi här
begränsat oss till), må vara förlåtligt. Att våga
några spådomar om livslängden för andra
än dessa »stjärnor av första storleken» vore
lönlöst. Kanhända det en dag befinnes att
någon ganska obeaktad man, som i detta nu
går levande ibland oss, haft ting att
förmäla, för vilkas anammande tiden ej var
mogen. Kanske vi aktat för ringa någon ädel
gåva, som en gång skall prissättas annor-
lunda. Det är möjligt — men vad rör det oss
egentligen? Eftervärldens mening är oss i
själva verket ganska likgiltig: den berör oss
på sin höjd som en imaginär bekräftelse
av vår egen. Nog av, den litteratur, som
avhandlats i det föregående, och som med
rätta kan betecknas som efterkrigstidens, då
den i allt väsentligt bär prägel av en
följdföreteelse till den stora europeiska
kulturkatastrofen, — denna litteratur, i Frankrike
liksom överallt, låter sig redan överblickas
som ett i viss mån passerat utvecklingsskede.
Detta böljesvall har redan lagt sig eller
rättare, är på väg att övergå i nya
rörelseformer. Många av de skribenter, som gjorde
sig ett namn under åren strax efter kriget
och med skäl uppfattats som representativa
för just detta tidsavsnitt, ha nätt och jämnt
uppnått »mogen ålder» och producera
alltjämt. Men veifi vill påstå att de längre
betyda något? Giraudoux och Morand, Cocteau,
Kessel etc., —- idel talanger, som
exploaterat sina erfarenheter, sin ton, sina tricks till
det yttersta. Strömmen går vidare; de flyta
med någonstans, likgiltigt var. Deras —• och
hundra andra f. d. »ungas» •—- reella insats
framstår redan i sin konjunkturbetonade
begränsning.
Vi se nu, summariskt uttryckt, att
under några korta, feberfyllda år ett antal
verk blevo till, som — bedömda i klump
som en väsensyttring av en viss nation och
tid — karakteriserades av ett slags desperat
energi och anarkisk lössläppthet, en orgie i
trycksvärta, som nyss i blod, ett
bravurmässigt experimenterande med nya former
och motiv. »Kaos», om man vill, — men
också vilken hausse i alla sunda
livsinstinkter, vilken ungdomlig tilltagsenhet och
veritabel erövrarglädje! Det utstrålade kring
allt detta en charm, en stämning av
festivitas, som det kanske vore otacksamt att
glömma nu, när det hela är över; en
trosvisshet, en självberusning, som var denna unga
författargenerations naturliga sätt att
reagera mot olycksårens mulenhet och tryck
och så att säga dess historiska roll att bekänna
och förfäkta. »Efterkrigslitteraturen» var —
också i Frankrike — framför allt detta, sak
samma dess värde eller innebörd för
resten.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
