Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Omkring Carl Gustaf Tessin. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring Carl- G ti staf Tessin
vard, intelligent, tapper och trofast adelsdam,
obeskrivligt svensk i hela sin franska bildning.
»Jag har tagit, jag tager och jag kommer att
taga Ert parti vid alla tillfällen, dä jag hör
Edra fiender tala, det kan Ni vara helt och
fullt övertygad om», var det program, som
den 15-åriga flickan ställde för sitt kommande
liv. Hennes franska väninnor uppfattade det
längre fram som ett originellt nordiskt skämt,
när hon berättade för dem att hon var
förälskad i sin man, och hon lät dem väl bli i
sin tro, men till sista stund blev hon sitt
program trogen, och man kan knappast rätt fatta
den sensible Tessins ofta visade styrka i ett
stormigt statsmannaliv, om man ej håller fast
vid, att där alltid var en kvinna bakom
honom.
Det kunde behövas, ty redan från början
var Tessins politiska bana svår att gå. En
stor ambassad till Wien 1725—26 blev till
sitt resultat kritiserad av hans
uppdragsgivare, vilka väl knappast funno sina syften
realiserade. Hans fader blev föremål för
politisk förföljelse, och det holsteinska partiet,
som han anslutit sig till, föll och drog honom
med sig. Han bidade emellertid sin tid,
ägnade sig åt sitt nya kall, överintendentskapet,
införde under en ny Parisresa sin maka i
societeten där, deltog i ordenslivet, ömsom
med allvar, ömsom med mustigt skämt —
förbellmanskt, som Holst träffande
karakteriserar det — och kom så småningom, tack
vare ett närmande till Arvid Horn, åter in i
politiken. Vid mitten av 1730-talet är det nu
som Tessin slår in på den väg, vilken enligt
Holsts ord leder till Hattpartiet och makten.
Från 1734, då han är Horns allierade, till
1738—39 års riksdag, då han deltar i Horns
störtande och själv träder fram i förgrunden,
låter Holst oss följa hans politiska och
personliga utveckling.
Hans diplomatiska erfarenheter från en ny
ambassad till Wien 1736, hans naturliga
sympatier åt franskt håll sedan ungdomen,
den karolinska traditionens makt över hans
sinne, allt stämde honom avog mot de stater,
hos vilka Horn sökte sitt stöd: så blev han
en av de förnämsta talesmännen för den nya
utrikespolitik som hattarna inaugurerade, och
deras näringspolitiska program var honom
också, med hans intresse för konstindustri
och nya strömningar, sympatiskt. Hans starka
längtan till makt och glans och hans ovanliga
representativa egenskaper förde honom
naturligt till en ledarepost. Men Holst visar,
att han med stark känsla av ansvar verkat
för moderation i Hattarnas politik. Han ville
ett upptagande av den antiryska
krigspolitiken, men behärskades ingalunda av någon
blind krigsiver: »han uppbjöd tvärtom hela
sin förmåga att förekomma ett omedelbart
krigsutbrott, lystrade uppmärksamt efter
konjunkturernas omskiftning, drog
konsekvenserna ur dem och skapade själv nya
möjligheter.»
Tessins färd kom nu (1739) att ställas till
Paris, där han under tre år som ambassadör
skulle undersöka möjligheterna för Sveriges
politiska nyorientering. I en detaljerad, tidvis
spännande analys av det europeiska
intrigspelet under dessa år söker nu Holst fastställa
och värdera Tessins diplomatiska arbete.
Här skymta det dåtida Europas statsmän
och furstar, man får följa den snart
nittioårige kardinal Fleury som ledare för den
franska utrikespolitiken och hans
motståndare marskalk Belle-Isle, samt alla de
jonglörskonster med den europeiska
jämvikten, som efter kejsar Karl VI:s och
kejsarinnan Annas död 1740 utfördes av virtuosa
statsmän, vilka endast med hjälp av ständiga
omsadlingar och balansnummer kunde
genomföra den krävande föreställningen,
ständigt beredda på en fullkomlig förändring av
programmet. Allt klarare har Tessin insett,
hur »ombytningar, händelser och nya
konjunkturer äro de fjädrar, igenom vilka alla
makters statsmaximer äga gång och rörelse»;
och att i denna värld, långt skild från de
politiska ledarkretsarna i hemlandet och utan
kontakt med eller närmare kännedom om
Sveriges krigsberedskap, befästa ett
internationellt stöd för den svenska
anfallspolitiken, var en fruktansvärt ansvarsfull
uppgift, vars tyngd han förvisso har känt. Han
nådde sitt mål, en subsidietraktat med
Frankrike till stöd för det ryska kriget, och på denna
grund baserades till viss del Sveriges anfall
mot Ryssland. Följderna äro väl bekanta
med sina svåra motgångar och besvikelser;
Tessins »diplomatiska konst båtade föga»,
säger Holst, »mot det faktum, som allt
tydligare gjorde sig gällande: svenska staten
mäktade ej fullfölja det krig Tessin själv bidragit
att frambesvärja». Han drömde vid denna
tid om att få »avträda från scenen», att få
draga sig tillbaka till en behaglig »vila bakom
kulisserna». Men därtill fick han ej tillfälle;
då han återvände till Sverige, var det för att
som rådsherre taga sin del av ett tungt ansvar.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
