Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Omkring Carl Gustaf Tessin. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring Carl Gustaf Tessin
Alla hans samlingar, hans tavlor och
teckningar, hans förnämliga bibliotek, hans
mynt-och medalj samlingar och det
naturalieka-binett han enligt tidens mod bildat, delvis
med Linnés hjälp, skulle så småningom
skingras åt olika håll inom och utom Sverige för
att tillfredsställa alla hans fordringsägare,
men sin skakade själsliga balans skulle han
förmå att återställa i den i det sörmländska
landskapet inkomponerade lilla rococovärld,
som han skapade. Med en stilkonst i Tessins
anda har Sigrid Leijonhufvud i de två sista
banden av sin Tessinsvit — Tessin och hans
Åkerökrets — skildrat hans rent personliga
upplevelser under de sista tretton åren och
därmed lämnat en kulturmiljöteckning, som
i känslig inlevelse och rik men
sammanhållen mångfald är en högtstående litterär
prestation.
För dessa år bär dagboken sina många
vittnesbörd om alltid verksam, ibland en
smula kokett självanalys, studie- och
bildningsintresse, fortlevande samlarvurm samt
litterärt iakttagelse- och uttrycksbehov hos
den åldrande greven på Åkerö. Om sin
ständigt lekande fantasi, som gav honom
möjlighet att leva sitt liv utanför de hårda
realiteternas värld — detta är kanske den stora
begränsningen hos Tessin som statsman — har
Tessin en gång tidigare vittnat i ett brev till
Lovisa Ulrika, som Holst på ett ställe fäst
uppmärksamheten vid. »Det skulle finnas ännu
ett rätt egendomligt sätt att fylla mina brev,
och det skulle vara att skriva om mina
dröm-merier. Då man inte sover, far man vanligen
genom fantasiens rymder, och om någon kan
föra protokoll över underliga ideer, skulle
mina utgöra volymer; ibland ser jag en mössa
på en hovdams lutade huvud, ibland en
ämbetsmans stora peruk, och jag upphör inte
att förvåna mig över att en större råttkull
kan gömma sig i en gazgrannlåt än i en
tjugo-livres-peruk. Ett ögonblick efteråt tycker jag
mig se de söta j ägarinnorna från Ers Höghets
hov komma med sitt koppel av tappra
soldater, av fadda petitmaltrar, av surmulna
pennans män och Themis’ högtidliga
hjälptrupper. En kvart därefter kastar jag mig i
reflexioner och funderar förtvivlat varför man
beundrar våra förfäder så mycket; de voro
utan tvivel duktiga och oförvitliga personer
men fullkomliga tölpar ifråga om esprit och
umgänge och alldeles okunniga om livets
verkliga behag, där de fyllde sin tillvaro med
att gräla på sina arrendatorer, avundas sina
grannar, prygla sina barn och sluka sitt öl.»
De ständigt flygande tankarna blevo nu hans
bästa förströelse under hans sista år.
Den första tiden har han också sin glädje
i att inreda sitt hus och att skapa läckra
ro-cocointeriörer på Läckö, som han har i län,
men Åkerö måste han senare avyttra till
sin svåger, dock med dispositionsrätt för sig
själv, och inkomsterna från Läckö blevo också
intecknade. Under den tidigare Åkerötiden
kunde han ännu samla en liten lördagskrets
av lärda och konstnärer och se sina fränder
omkring sig, men efterhand blev han allt
ensammare. Han ägnar de sista åren också det
politiska livet sitt förakt —- »gamla hattar
till salu» —, med en tydlig bismak av
rönnbärsvisdom, på ett kuriöst sätt blandad med
äkta resignation: »Bäst höra, tiga, sambla,
väga, sålla», skriver han vid ryktena om 1769
års riksdag.
Då han mist sina konst- och
naturaliesam-lingar finner han vägen till naturens —
fåglarnas och blommornas och trädens — liv
på sitt kära Åkerö, och en del böcker hade han
kunnat behålla:
Så finner jag igen min ro, mitt hus, min gröda,
mitt bord med husmanskost; och böcker, sinnets föda
Jag hör ej vagnars gny, ej hovmäns ståt och bång.
Ett vattnets sakta svall, en fåglars ljuva sång
är vad mig söver in och åter mig uppväcker,
diktade han — nästan med Creutz’ska
tonfall — en gång i början av Åkerötiden, och
den stämningen blev äktare under årens lopp.
Han för anteckningar om årstidernas
växlingar, och särskilt hans vårbilder ha en
utsökt saklig poesi. 1762 följer han med längtan
de första vårtecknen: han spejar länge
förgäves efter »dagsmeja från solen eller
lärkesång på åkren», men sedan följa de slag i slag,
»gladan är framme, lärkan vid vackert
solsken, trasten spelar då och då . . . Starar
börja visa sig och en skogsduva har synts».
Mera följer: »Orren spelar fullt spel, tjädern
börjar knäppa, rapphönsen paras, lärkan
drillar . . . Tranor sträcka.» Och så är våren där:
»Säsärlan, knipan, gräsanden ankombne.
Således gå vi emot de ljusare dagar.»1 Också
sommarens sysslor och höstens poesi
beskrivas. »Vår svenska sommar är allenast som
en liten kil eller vigg, inpluggader emellan
tvenne vintrar», är en gång hans vemodiga
1 De »näktergalar» på Stavsund, som grevinnan
Ulla en gång skriver om, äro väl ändå taltrastar.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
