Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
en stilskapare av högsta rang, de fordringar
man kan ställa på en stor poetisk
konstnär, och anmärkningen mot hans brist
på originella filosofiska idéer kan lämnas
åt sitt värde.
Ämneskrets och inspirationskälla kunna
för Victor Hugos del betecknas som
universella. Han har i sin dikt dragit in
historiens universum med bruset av de stora
folkrörelserna och med återklangen av de
stora andar, som enligt Longfellows
högtidliga uttryck givit ett eko i »the corridors
of the times». Det verk, som enligt mångas
mening utgör krönet i hans skapande,
nämligen La légencle des siècles, är ett försök
att i ett slags j ättefresker måla och tolka
världshistoriens poesi. Perspektivet i
Hugos diktvärld är oerhört omfattande;
tidsrymdens liksom havets horisont gränsa däri
mot en oändlighet. Den man, som sålunda
spände ut sin ande över mänsklighetens
hela historiska liv, uppgick emellertid
med lidelsefull kraft i sin tids strävanden
och intressen och var en av de främste
som med sitt väsens stämpel präglade en
epok. Han styrde dristigt, ibland t. o. m.
dumdristigt, ut på de politiska stridernas
och omvälvningarnas strömdrag, han
genomlevde under tvära omkastningar i sin
egen ställning, vilka icke tyda på någon
övertygelsens och karaktärens
ståndaktighet, de motsatta partier och strävanden,
som kämpade om makten i det samtida
Frankrike, och han uppbar ännu i sin sång
revolutions- och Napoleondramat. Skådaren
av det förflutnas syner blev aktualitetens
skald, som kunde omsmida lyran till svärd,
och som den humanitära demokratismens
vältaligaste tolk blickade han, ännu fången
av forntidens sagovärld, från det stormiga
nuet mot en ljusare framtid. Så blev han
som sångare en krigare, som ryckte in på
valplatsen för folkens stora frihetskamp.
Oh! La Muse se doit aux peuples sans défense,
J’oublie alors l’amour, la famille, 1’enfance,
Et les molles chansons et le loisir serein,
Et j’ajoute à ma lyre une corde d’airain.
Sin tid har emellertid Hugo i första hand
präglat genom sin ojämförliga insats som
diktare, som den franska romantikens
förnämste bärare och formpräglare.
Då denna hans insats torde vara i
huvudsak känd, skall här icke dess allmänna
utvecklingsgång, lika litet som dess olika
faser och former, beröras. Hans förbindelse
med tidens politiska liv har likaledes ofta
skildrats och i samband därmed dess
betydelse för hans diktning. Mindre
uppmärksamhet har ägnats hans privata levnad,
vari ett huvudkapitel är hans förhållande
till kvinnorna och hans kärlek till Juliette
Drouet. Frankrikes nyligen mördade
utrikesminister, litteraturkännaren och
akademikern Louis Barthou har på ett
underhållande och finkänsligt sätt berättat detta
kapitel i den store skaldens levnadssaga.
Författaren har stött sin framställning på
dokument, förut otillgängliga för
forskningen och allmänheten. Några drag av
Victor Hugos kärleksliv kunde kanske, icke
minst till belysning av hans poesi, här vara
av intresse.
Skalden bedyrade för sin älskarinna: »Jag
vill icke, att spåren av ditt liv inom mitt
skola utplånas. Jag vill, att man en gång
får veta att jag har älskat dig, att jag
har aktat dig högt, att jag har kysst dina
fötter, att jag i mitt hjärta har dyrkat
och tillbett dig.» Det är en försäkran av
samma slag som den våra erotiska skalder
Kellgren och Tegnér gjort till kvinnor som
de älskat.
Och Victor Hugos förhållande till sin
hustru? Hur kunde det sammanjämkas med
hans »stora» kärlek? Vid tjugu års ålder
hade han ingått äktenskap med Adéle
Julie Foucher. Hans unga maka skildras
som en junonisk skönhet; hon hade en
religiös läggning men saknade sinne för
poesi. Äktenskapet blev dock lyckligt och
välsignades med fyra barn. Man kan icke
fråntaga Hugo en varm känsla för hemmets
poesi och barnens oskuldsfulla behag; när
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
