Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victor Hugo. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
I naturpoesien blev han havets, det
väldigaste elementets, oförliknelige skildrare
och sångare, som inför dess böljegång i
sina rytmer och fyller sin poesi med dess
brusande klanger. Nästan alla hans dikter,
dramer och romaner utföra ett thème
■pathétique. Hans konst är, som han själv
framhävde, en motsvarighet till den
aisk-hyleiska stilen i modern tid. Till och
med det komiska antar hos honom en
patetisk uppsyn. Hans komik är tung
och makaber, liksom smittad av den
tragik som är dess förutsättning, och det
finns hos honom, till skillnad från vad
fallet är hos Aristofanes och Shakespeare,
ingen glättighetens komik, intet friskt
och fritt skämtlynne. I den stora
livsantitesen, som ovan varit på tal, genomtränga
motsatserna varandra så helt, att
skönheten blir ful och fulheten skön, ljuset mörkt
och mörkret ljust. Den uttrycksfullhet, som
sålunda uppkommer, tillhör och återger ett
själiskt djupare innehåll och faller inom
den kategori, som man i estetiken kallar
det karakteristiska, den viktigaste av de
moderna stilarterna, för vilken Victor
Hugo varit den främste hemulsmannen i
Frankrike. Den betydelsefullaste formen
inom det karakteristiska, föreningspunkten
mellan skönhet och fulhet, fulheten i
konstnärlig form, är grotesken, vilken Hugo
upphöjt till princip och grundtyp för sin egen
diktning. »Grotesken», heter det i företalet
till Cromwell, den franska romantiska
skolans manifest, »är överallt; å ena sidan
skapar den det oformliga och ohyggliga;
å den andra det komiska och narraktiga.
Den samlar omkring religionen tusen
sällsamma vidskepelser, omkring poesien
tusen pittoreska inbillningsfoster. Som
uttryck bredvid det sublima, som medel att
åstadkomma kontraster är grotesken,
enligt vår mening, den rikaste källa som
naturen kan öppna för konsten. Grotesken är
egentligen en skapelse av kristendomen,
och dess storslagnaste formvärld fann dik-
taren i den medeltida gotikens vildskog, som
han så fascinerande skildrat i Notre Dame
de Paris. Den är tecknet för hela den kristna
livsuppfattning som skalden gjorde till sin:
från lidande till härlighet, över korset
glorian.
Det patos, som uppfyllde skalden,
medförde, att han gentemot sin omgivning och
sitt eget verk antog en högtidlig,
prästerlig hållning, som ibland kan utmana löjet.
Som en österländsk mager förrättar han
med sitt poetiska skapande en kulthandling
och uttalar heliga och hemliga formler, som
han, icke sällan med användande av
latinska språket, sätter som titlar över sina
dikter. Men inför makten i hans ingivelse
glömmer man det löjliga i hans pose och
ser honom verkligen framför sig såsom
en apokalypsens profet, t. ex. i den
makalösa Ibo (i Les contemplations), en
hymn till snillet, däri inbegripet hans eget.
Var har man förut hört strofer som dessa ?
J’ai des ailes. J’aspire au faite:
Mon vol est sur;
J’ai des ailes pour la tempète
Et pour 1’azur.
Je suis le poète farouche,
L’homme devoir,
Le souffle des douleurs, la bouché
Du clairon noir;
Le songeur ailé, 1’åpre athlète
Au bras nerveux,
Et je trainerai la comète
Par les cheveux.
J’irai lire la grande bible;
J’entrerai nu
Jusqu’au tabernacle terrible
De 1’inconnu,
Jusqu’au seuil de 1’ombre et du vide,
Gouffres ouverts
Que garde la meute livide
Des noirs éclairs,
Jusqu’aux portes visionnaires
Du ciel sacré;
Et, si vous aboyez, tonnerres,
Je rugirai.
Det är ett patos, framburet med den
största pompa som någonsin gjort sig hörd
i poesien. I dramerna blir det tordön, som
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
