Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Edelfelt. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel Hin tz e
till det sista finska kriget och där de äldsta
underhavandena ännu kunde förtälja
oräkneliga fantasieggande minnen från »vår
äras, våra segrars gyllne tid», fick hans
historiska inspiration daglig näring.
Edel-felts teckningar från uppväxtåren kretsa
även huvudsakligen kring motiv från
1808-09 års krig. Några års universitetsstudier
fördjupa ytterligare dessa intressen •— men
samtidigt börjar i en följd av skarpt
observerade, lätt ironiska porträtteckningar
ur societetslivet en annan sida i hans
begåvning framträda. Ett oförgätligt intryck
gör en historisk-arkeologisk
forskningsexpedition till södra Finlands medeltida
borgar och kyrkor, i vilken Edelfelt
sommaren 1871 deltar såsom tecknare; när han
ett år senare företar sin första egentliga
studieresa, är det betecknande nog
porträttgalleriet på Gripsholm och Georg von Rosens
starkt intellektuella historiemåleri som bliva
de avgörande konstnärliga upplevelserna.
Ekonomiska svårigheter göra väl att han
ännu efter hemkomsten nödgas tveka
mellan en säker, fastän föga lockande,
akademisk bana och en mer än tvivelaktig
framtid såsom konstnär. Men då ingripa
Zachris Topelius och tidens enväldige
konstdomare Fredrik Cygnaeus, förkunnande
för modern, att det helt enkelt är den unge
Edelfelts plikt mot sitt folk att ej endast
bliva målare, utan att också på detta
jungfruliga område skapa motsvarigheter till
Fänrik Ståls sägner och Fältskärns
berättelser. Och när den gamle Runeberg ger
sin välsignelse till denna konstnärliga
gärning i de fosterländska ideernas tjänst är
den unge Edelfelts framtida bana avgjord.
Uppfylld av dessa gynnares drömmar
begav han sig hösten 1873 till
konstakademien i Antwerpen —- det dåtida
historiemåleriets högborg, där Delaroches och
Leys’ romantisk-puritanska anda
oinskränkt härskade. För Edelfelt, som i
motsats till hans blivande svenska paris-
kamrater aldrig i hemlandet fått någon
metodisk, grundläggande skolning, blev
intrycket övermäktigt. Uppfylld av
omgivningens stränga ideal förklarar han
att »konsten icke är någon behaglig
dekoration . . . den bör, såsom poesin,
uttala ett helt folks, ett helt tidevarvs
intellektuella liv, de högsta, allvarsammaste
ideer, som härskat hos detta folk eller under
denna tid». Gentemot den upphöjda tanke,
det andliga innehåll, som talar ur
konstverket, är färgernas sensuella charm och
penselföringens elegans blott ett
bedrägligt sken! Men omedvetet börja tvivlen
gro. Han entusiasmeras av det för
honom nya naketmåleriet, men urskuldar sin
målarglädje med att »det ändå är
historiemåleriet, som främst tilltalar mig». Han
tillägger dock den ärliga reservationen:
»i alla fall kan det hända att jag ej har mina
anlag ditåt. Qui vivra verra!» Budskapet om
dessa växande tvivel, vilka i Edelfelts
känsliga, pliktmedvetna sinne framkallade en
sent övervunnen, inre osäkerhet, mottogs
i hemlandet med bekymmer och oro.
Trots sina vänners önskningar och Georg
von Rosens varningar övergav Edelfelt år
1874 Antwerpen och slog sig ned i Paris.
Vid konstakademien ger han sig under
Gérome i lag med krävande, historiska
kompositioner, men målar även friska
naketstudier, som han i ungdomlig
självkänsla sänder till Konstföreningen i
Helsingfors, där de tyvärr på grund av motivet
»inte lämpa sig för utställning». Edelfelts
farbroderlige vän, intendenten B. O.
Schauman, som numera övertagit omsorgen om
det stora, fosterländska historiemåleriet,
svarar uppriktigt bedrövad över hans
redogörelse för arbetsordningen vid akademin:
»Fem timmar om dagen måla naken modell
— hu, jag ryser då jag tänker på alla dessa
nuditeter!» Och i de övriga konstvännernas
namn varnar han: »Tag Eder till vara för
tidens falska riktningar, ädle unge man,
annars går Ni i Paris förlorad för konsten.»
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
