Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Åbo som kulturstad. Av Axel Haartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Haartman
Åbo före branden 1827. Litografi av Le M o i n e.
medlemmar, vilka med patriarkalisk
maktfullkomlighet styrde sina undersåtar i tukt
och Herrans förmaning. Det var mäktiga
regenter, i rätt nedstigande led
härstammande från borgarna i det forna Åbo
eller genom släktförbindelser upptagna i
klanen och helt besjälade av den anda,
som en smula ringaktande kallats
åbopatriotism. För dem var staden hemmet,
dess ära var deras, hävdandet av dess
plats i konkurrensen med andra städer
deras seger. Och så djupt rotad i
samhället var denna känsla att den än i dag
kan gripa dem som genom förhållandenas
makt fått sin verksamhet förlagd till Åbo.
I denna förkättrade men aktningsvärda
hemstadspatriotism ingå moment som
återfinnas i den typiska småstadsmiljön, men
här finnes även något som höjer känslan
vida över självbelåtenhetens sig själv nog,
ett patos som bottnar i det stolta faktum
att Åbo under sekler varit landets
huvudstad och att dess anor gå tillbaka till de
tider, om vilka grunderna av kyrkan och
biskopshuset på Korois udde vid S:t Marie
och Aura åars sammanflöde tala, de tider
då den urgamla handelsplatsen drogs in i
västerlandets kulturkrets.
Det är något staden aldrig glömt och
aldrig kommer att glömma.
Varken kejserliga maktbud, som
berövade Åbo dess värdighet av huvudstad,
eller den ödesdigra branden och
Akademiens förflyttning — Per Brahes Akademi,
stadens dyrbaraste klenod från
stormaktstiden—-kunde nedslå ruinstadens stolta vilja
att hävda sin ställning som kulturens
utkorade vårdare. Ty vad var Åbo annat än en
utplundrad ruinstad efter förödelsen 1827,
vars ohygglighet ett ögonvittne, den
olycklige målaren G. W. Finnberg så gripande
skildrat i sin av Scheele litograferade bild.
Medeltidsstaden kring dömen med de i
dess ringmur inbyggda anspråkslösa
husen, en gång använda av katedralskolan,
men senare inrymmande Akademien, hade
utplånats. Det gamla kyrkokvarterets
gårdar med minnen från den katolska kyrkans
glansdagar och från de tider då
akademiprofessorerna här hade sina bostäder, då
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
