Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
av uteblivna komponistframgångar förgrämd
repetitör och intrigens egentlige spiritus
rector; en särskild komplimang förtjänar
det durkdrivet hamrande pianospel varmed
han själv — inte någon i kulissen —-
ackompanjerade artisterna och emellanåt gav
utlopp för egna upprörda känslor. Mindre roller
innehades av Joel Berglund som styckets
bassjungande Don Juan och Hjördis
Schym-berg, ett nytt namn, som förra våren
debuterade med det lilla koloraturpartiet i
»Nürn-bergerdockan» och nu som tenorsvärmande
backfisch var täck både att se och höra.
Samtidigt med »Tenor eller Bas?», som
visat sin användbarhet även i
sammanställning med andra enaktare eller
dansdivertis-semang, hade baletten »Sylvia» sin premiär.
Både denna och övriga balettnyheter kunna
lämpligen behandlas i ett sammanhang för
sig.
Den första stora operanyheten, Rimskij
-Korsakovs Sadko, vars premiär ägde rum
i mitten av november, hade av flera
anledningar spänt förväntningarna. Meddelanden
hade utsänts om de omfattande tekniska
förberedelserna; Harald André stod för regin;
kompositörsnamnet har god klang. Huruvida
premiären, såsom rubriken över en recension
ville fastslå, blev en »fullträff», kan
diskuteras. Rimskij-Korsakov har prisats som
den ryska, folkligt romantiska sagooperans
mästare, men det prov på genren, »Kastjeis
död», som gavs här för fem år sedan, blev
en besvikelse. Även den delvis mer
fängslande och ojämförligt mer lysande iscensatta
»Sadko» synes bekräfta det egendomliga
förhållandet att komponisten, som i hög grad
medverkade till Mussorgskijs och Borodins
framgångar, själv skrev svagare operor än
dessa sina vänner. Något överflöd av
dramatisk nerv och mening råder visserligen ej
heller hos de väsentligen som musikaliska
krönikespel lagda verk vi lärt känna av dessa
liksom Rimskij så kallade novatorër. »Boris
Godunov» har dock ansatser till verklig
själsdramatik, och den sceniskt visionära kraften
hos vissa delar av »Furst Igor» är oförneklig;
musikaliskt mer originella äro också båda
nämnda verk. Som en ironisk skickelse synes
det att Rimskij för sin största internationella
sceniska framgång har att tacka en genial
balettmästare, Fokin, som lade en dansad
handling under Sheherazade-svitens
orientaliskt heta och färgstarka musik.
Enligt vad Rimskij-Korsakov meddelar i
ett företal till partituret, har innehållet i
den av honom själv författade texten
huvudsakligen hämtats från olika varianter av den
historiska legenden om »Sadko, den rike
köpmannen»; detaljerna i operans
sagofantastiska delar uppges mestadels härröra från
den ryske mytforskaren Afanasievs arbete
om slavernas poetiska naturåskådning. Om
»Sadko» sedan sin urpremiär 1897 i Ryssland
kommit att uppskattas som en nationalopera,
måste detta i hög grad ha berott på att man
där på förhand är förtrogen med ämnet och
att detta i sig självt äger ett nationellt
affektionsvärde. Övervägande naiv ter sig för oss
andra den operadramatiserade sagan om
Sadko, den fattige Novgorodpojken, som dårar
havsprinsessan med sin sång och tack vare
hennes trollkonster vinner gods och gull
på sin långväga sjöresa. Även av en
sagoopera kan begäras ett visst mått av
psykologisk trovärdighet. Karakteristisk för
»Sad-kos» fullständiga brist på sådan är den
tran-kila sinnesförfattning hjälten visar när hans
havsbrud Volkova låter förvandla sig till
den likabenämnda floden och han själv
återvänder till sin lagvigda maka, som han förut,
likaledes utan skymt av själskonflikt,
övergivit.
Åtskillig öron- och ögonfägnad erbjöd
emellertid föreställningen. Rimskij visar även
här sin förfarenhet i att blanda
orkesterpalettens färger, och Nils Grevillius som
dirigent försummade ej att ta vara på
glansställena. De delar av musiken som anknyta
sig till havet och havsrikets invånare äro
likväl ointressant wagneriserande i sin
till-lämpning av ledmotivsprincipen och genom
ledmotivens beskaffenhet. Det ligger nära
till hands att erinra om att Rimskij
sysselsatte sig med detta verk samtidigt som
Andreas Hallén höll på att komponera
»Valdemarsskatten»: både de vid gotländska kusten
simmande döttrarna till Ägir och den ur
sjön Ilmen uppdykande skaran av
havsjungfrur röja i sin sång förtrogenhet med »Ringen».
Den följande kärleksduetten har däremot
rätt mycken smak av urvattnad Gounod.
I det stora balettdivertissemang som
havskungen låter utföra vid sin dotters
förmälning kommer — inkonsekvent men
musikaliskt välkommet — ett i operans övriga
delar förhärskande ryskt folkmelos till
heders; även genom detta nationella drag är
parallellen med den svenska operan uppen-
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
