Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
vars beskådande nästan kunde trösta den
åskådare som i sin barndom aldrig fick
bevista Djurgårdsteaterns mångomtalade
föreställning »På havets botten». Detta delvis
genom skioptikonbilder framtrollade
akvarium var ett feeri med fantastiskt böljande
och färgstrålande flora och fauna.
I sistnämnda tablå rörde sig den av
Julian Algo instruerade baletten bokstavligen
som ett fiskstim i vattnet — det var mycket
aptitliga vattenvarelser, varav några redan
tidigare, såsom svanjungfrur i Ilmen-tablån,
fingo visa sig i så gott som obeslöjat
naturtillstånd.
’ Einar Beyron, som förra våren för första
gången och med framgång framställde
Parsifal, sjöng hjälten, som också här, fast i
åtskilligt förändrad betydelse, kunde kallas
»reiner Tor»; det var ej hans fel att han nu
blott kunde intressera i vokalt avseende.
Stella Andreva hade också, likaledes förra
våren, en i alla avseenden tacksammare
uppgift som den sköna Thais i Massenets
repri-sterade opera än nu som den snälla sirén hon
hade att framställa i den kungliga
vattennymfens roll; den koloratur varmed hon vid
första mötet med Sadko besvarade dennes
sång utfördes emellertid skickligt. Mycken
innerlighet inlade Gertrud
Pålson-Wetter-gren i sin klagan som den likaledes särdeles
godhjärtade hustrun. Joel Berglund,
havskungen, och Conny Molin, pilgrimen, kunde
behöva den använda högtalarförstärkningen
för att åtminstone genom röstklangen låta
förstå något av den skräckinjagande verkan
som de av annars svårbegriplig anledning
skola utöva. Vid premiären och förmodligen
även vid följande föreställningar inkasserade
Jussi Björling mycket riktigt den applåd för
öppen ridå som den indiske köpmannens
smäktande sång inbjuder till.
Den i slutet av december givna premiären
på en här ej förut hörd opera av Puccini kom
endast någon månad efter tioårsdagen av
mästarens död. Det må konstateras att det
gångna decenniet ej avsevärt förändrat
situationen för hans operor. Standardverken
»Bohéme», »Tosca» och »Butterfly» kunna förefalla
betänkligt utspelade ibland, men ha en
märklig förmåga att leva upp när de riktiga
röst-och scenfenomenen inställa sig. Av vad vi
senare lärt känna synes endast »Manon
Lescaut» äga större utsikter att då och då
återkomma på spellistan; med sin passionerade
sångmelodik kan detta före »Bohéme»
tillkomna verk sägas i fröet innehålla det som
sedan kommit att kallas för pucciniskt, och
den musikaliska ingivelsen visar en särskild
ungdomlig friskhet. »Turandot», den sist
komponerade operan, som vi också fått höra,
har med allt sitt tekniska raffinemang och
åtskillig melodisk skönhet framför allt att
kämpa emot det ohjälpligt artificiella som
vidlåder tecknandet av själva titelpersonen.
Innan det nya verket hade sin premiär,
gavs repris på Manteln, en av de tre enaktare
som här framfördes för första gången 1920.
Främst värd att ihågkommas av dessa är
buffostycket »Gianni Schicchi», som i
Puccinis produktion intar en lika enastående plats
som »Falstaff» i Verdis. Ett något matt
intryck framkallade den föreställning jag
bevistade av »Manteln», vars veristiska, i ett
mord utmynnande handling ej heller hos
komponisten utlöst sådan elementär
melodiglädje som utmärker genrens prototyp, »På
Sicilien». Ej sällan upprepar Puccini sig själv
i detta partitur, och själva den
impressionistiska finess varmed Parisstämningen
fångats motverkar den åsyftade sceniska
effekten. Gertrud Pålson-Wettergren, ny som
den åldrande pråmskepparens unga hustru,
gav en illuderande, kanske alltför kultiverad
Paristyp. Jussi Björling som älskaren
införlivade ännu ett för honom välliggande
Pucciniparti med sin repertoar. Conny Molin i sin
förutvarande roll som äkta mannen fick visa
sin förmåga av pregnant karakteristik.
Den nya Puccinioperan, Flickan från vilda
västern, har ämneskretsen gemensam med
noveller av Bret Harte, den förste som
litterärt utmyntade guldgrävartidens Kalifornien.
Harte ville påvisa människovärdet hos det
till det amerikanska eldoradot lockade lösa
folket, och hans skildringar ha lovordats för sin
humant humoristiska blick. Annan komik än
den oavsiktliga har tydligen ej utmärkt det
stycke av amerikanaren David Belasco som
Puccini en gång såg på engelsk talscen och
som ligger till grund för libretton.
Obevandrad som han var i det engelska språket och
med tanke på det sjungna ordets
svårbegriplighet lär maestron ha beundrat »The Girl of
the Golden West» därför att handlingen kunde
uppfattas redan genom den mimiska
framställningen, och han berömde sig av att ha
ökat styckets effektfullhet genom det av
honom själv inspirerade lynchningsförsöket i
sista akten. År 191 o, då u-rpremiären ägde
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
