Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk målarkonst på Konstakademiens jubileumsutställning. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ati gu s t Hahr
den ur ett brev till Boklund från F. W.
Scholander: »Om vi bara hade en hederlig
samling tavlor att exponera», säga en del.
Svenska konstnärernas förening, som på
1890-talet upptog Konstakademiens fallna
mantel vad expositionerna angick,
utvecklade under fädernas sympati en prisvärd
energi, men den nya guldåldern i svensk
målare- och bildhuggarkonst uppbars dock
egentligen av det av Opponenterna
bildade Konstnärsförbundet. Akademien kom
att stå vid sidan av vägen. Nu mer är
lyckligtvis förhållandet ett annat, så att
man här på sätt och vis kan tillämpa de ord,
som en gång sades om Svenska akademien,
att den nya skolan flyttat in i den gamla,
även om inflyttarna icke precis äro några
»konstförbundare».
Utställningens material var sålunda
helt historiskt. Kommissarien dr
Lindgren hade på det hela taget ali heder av
den proportionella fördelningen, i synnerhet
när vi betänka svårigheten att i hela vårt
land uppsöka bilder som för så länge
sedan exponerats. Anordningen motsvarade
en äldre tids bruk. Målningarna täckte
väggarna från golv till tak och voro jämte de
relativt fåtaliga skulpturerna periodvis
fördelade på salarna, dock med undantag för
ingångssalen, där ledamöternas porträtt
utställdes, en väldig och heterogen samling
av målningar, teckningar och skulpturer,
vilken icke begränsade sig till den nämnda
tidsperioden, utan omfattade porträtt från
1735 till och med innevarande år,
nästan allesamman utövande konstnärers.
För denna avdelning svarade dr Arvid
Bæckström, som även hade författat
motsvarande del av katalogen.
Redan i denna sal lade man märke till att
en dekorativ hängning eftersträvats, som
även i de följande återvände. Härifrån
minnas vi särskilt den ena kortväggen, upptagen
av gustavianska porträtt eller från tiden
närmast därefter, t. ex. Roslins belåtna
självporträtt, hans ännu förnämligare av Johan
Pasch, Carl Fredric von Bredas bleka
ungdomsporträtt av honom själv, Wertmüllers
borgerliga bild från nyantikens glansdagar,
Lorenz Pasch d. y:s livliga rokokoporträtt
av medalj gravören Ljungberger och Anders
Hanssons dråpliga knästycke av den
originelle konstkritikern Ture Wennberg,
skildrad i de ögonblick han 1805 höll
åminnelsetalet över akademiens förre preses
Carl Fredrik Adelcrantz. I
kompositionens diagonallinjer lever eget nog här ännu
kvar något av rokokons stil, som däremot
t. ex. i Per Krafft d. y:s mästerliga porträtt
av Louis Jean Desprez från 1796 redan
vikit för en mera frontal anordning.
Med den därpå följande salen, som
representerade tidsavsnittet 1784—1810,
började den egentliga historiska överblicken,
lyckligt kompletterad av de bästa äldre
ledamotsporträtten. När vi vandrade i dessa
salar, var det som att bläddra i den svenska
konstens bilderbok från Gustav III:s till
Karl XV:s dagar. Det är knappt ett
århundrade, men en period som rymmer
skiftande konstskeden av glans och förfall,
faser som återspegla även hos oss i vår
avskilda Nord så mycket av det som rörde
sig i tiden. Med de omvälvningar som
politiskt, socialt, kulturellt utmärkte
decennierna omkring sekelskiftet följde, om även
förberedd, en smakens förvandling. I den
nämnda salen fick man en aning om denna
orosfyllda brytningstid, då inom konstens
värld, bortsett från rokokons dalande
stilideal, tvenne andra drogo blickarna till
sig — romantikens och antikens, av vilka
det senare gick segrande ur denna tävlan.
På målarkonstens altaren släckes då elden
eller tillåtes brinna med svag låga, ty det
är andra gudomligheter än färgens man
ägnar sin dyrkan. Ett representativt
rokokoporträtt var emellertid Alexander
Roslins berömda tolkning av Carl Fredrik
Adelcrantz (från 1754). Den expressiva,
rörliga kompositionen med de diagonala,
varandra korsande linjeriktningarna, den
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
