Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk målarkonst på Konstakademiens jubileumsutställning. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Au g ti s t Hahr
kritik endast tävlade i förtjusning, blev
det icke mycket bevänt med studier och
allvarlig konstnärlig vilja. Detta kan dock
ej frånkännas ett par andra av tidens
uppburna målare, Olof Johan Södermark
och Johan Gustaf Sandberg, den senare
här blott allt för rikt representerad med ett
tjugutal arbeten. Ingen av dem kom att
offra åt den hemmagjorda antiken, även
om Södermark var en av de första som
sökte kontakt med Italiens klassiska
målarkonst. Sandberg var aldrig utom sitt
hemlands gränser, men blev jämte
Fogelberg, Fahlcrantz, John von Breda o. a. en
konstens talesman för det Götiska
förbundets romantik, dess fornnordiska och
historiska idéer, samt för övrigt en produktiv,
skicklig, fast väl torr porträttmålare. Hans
naiva historiemålningar, t. ex. »Katarina
Jagellonica och Göran Persson», »Gustav
Adolfs frieri» eller hans stora stelbenta
»Midsommardans vid Säfstaholm» (1826)
visade sig vara ett rätt omedelbart
upptagande av Hilleströms historieförsök och
folklivsgenre. När den gamle gustavianen
gick hädan, var Sandberg kommen ett
stycke i trettioårsåldern, så att en direkt
påverkan låter sig lätt tänkas. Det ligger
för övrigt i öppen dag, om man jämför
deras bilder. Naiviteten saknas sannerligen
icke hos den yngre, trots ali litterär
påverkan och trots att han gent emot
föregångaren verkar mera kultiverad. Med tiden
blev han dock bättre, som av de bekanta
freskomålningarna i Uppsala domkyrka
tyckes framgå, fast de sannerligen ej
vittna om någon märkligare fantasi eller
om ett personligare grepp. I porträttet
är han Bredas lärjunge, och ett återsken
av dennes röda toner i karnation och
bakgrunder märkes här och där. Hans klientel
var oerhört stort, men framför allt har han
framhållits som »snillenas målare». Det
kan likväl ej förnekas, att de stora andarna
— de må nu heta Geijer, Tegnér, Wallin,
Franzén, Berzelius o. s. v. —■ stundom
te sig väl prosaiskt gemytliga och
vardagliga. Då Sandberg i dylika fall prisats
för sin psykologi, undrar man ibland, om
det icke varit kammartjänarens.
Södermarks en gång så berömda
porträttmålningar ha fördunklats av tiden, kanske
i mer än ett hänseende. Visserligen har den
samvetsgranne konstnärens teckning och
formgivning stått sig, och hans
Berzelius-porträtt verkade i olika avseenden bättre
än Sandbergs, men nog stå vi litet
oförstående inför samtidens oreserverade
beundran. Då drogs vårt intresse mera till en
för det stora flertalet så föga känd
porträttmålare som Carl Peter Mazer, vars
tolkningar i psykologisk skärpa stundom
nå mycket högt över hans samtids
prestationer. Det gåtfullt »dämoniska» i
Törn-rosskalden Almqvists stränga, slutna drag
eller i motsats däremot det mildare
själfulla som lyser hos Otto Lindblad, äro drag
som icke lätt förglömmas. Naturligtvis
har det anmärkts på Mazérs färg och hans
teknik överhuvudtaget, men denne
vitt-farande mästare —■ han har lämnat bilder
från Ryssland, Sibirien, Mongoliet — vore
det på tiden att draga fram ur det
förgångnas skuggor.
Rom lockade till långt in på 1850-talet
våra bildhuggare och målare. Johan
Niklas Byström, en av de allra tidigaste,
och senare Bengt Erland Fogelberg voro
långa tider där stationära. Den älskvärde
svensk-finske genremålaren Alexander
Lauréus, vars eldskensstycken talrikt sågos
på utställningen, fann redan 1823 sin grav
i klassisk mark. Den siste på skansen av
de äldre målarna var Carl Gustaf
Plageman. Här var det nu mycket gammalt
nytt som gick igen, ehuru det knappast
var många bilder från det italienska skedet
i 1800-talets konsthistoria vi dröjde inför.
Södermark är redan nämnd. Gustaf
Wilhelm Palms i ateljén sorgfälligt
utpens-lade vyer — »Subiaco», »Civita Castellana»,
»Piazza Barberini», den både minutiösa
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
