Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
rafflet. I en helt annan klass står givetvis
signaturen A. von der Posts äventyrsroman
om en fingerad nazirevolution i Sverige; den
är tydligen nedskriven som tidsfördriv av en
högt kultiverad dilettant och samtidigt
avsedd som ett allvarligt varningsord mot en
politisk rörelse, vari författaren — liksom
anmälaren — ser en riksfara. Boken röjer
beläsenhet i anglosachsisk
förströelselitteratur; men förf. har nöjt sig med att ta »Sapper»
— eller möjligen Phillips Oppenheim — till
stilmönster, vilket knappt är tillräckligt högt
siktat; rätt smittsamt är emellertid
pojk-humöret i skildringen av de mycket otroliga
konstgrepp och hjältedater, som åter ställa
kung Gustaf, romanens hedershjälte, i spetsen
för ett i grund och botten troget folk. Däremot
främjar det icke bokens allvarliga syfte, att
förf. slagit över så våldsamt i karikatyren
av naziledarna. Det är dålig polemisk taktik
att framställa motparten som idel
kriminaldårar, i ordets egentligaste betydelse. Manne
Salling, diktatorn i romanen, liknar varken
Adolf Hitler eller sergeant Lindholm, han
liknar överhuvudtaget ingenting. Fil. kand.
A. v. d. Post hade kunnat få en vink om hur
man kläder verkningsfull och aktsam
polemik i romanform t. ex. av Henning
Söderhjelms härom året utkomna miniatyrroman
»Fabrikant på upptäcktsfärd». Den behagfullt
turnerade lilla historien om den svenske
kravattfabrikantens äventyr i Finland
innehöll träffsäker och kännbar drift med den
äktfinska chauvinismen (visserligen också
med genomsnittssvenskens kunskaper om
finska förhållanden!); men denna drift var
sådan, att den samtidigt gav faktisk
upplysning och t. o. m. förmedlade en viss
förståelse; därför kunde den också tjäna till att
allvarligt varsko om den utpekade rörelsens
farliga innebörd. Betydligt mindre
välbalanserad är nog den mycket seriösa, klart
anti-bolsjevikiska tendensen i Frank Hellers
senaste roman; han har tydligen fattat eld
av vad ungerska vänner berättat honom om
episoden Béla Kun. Boken bekräftar annars,
till läsarens fulla trevnad, det välbekanta
faktum, att Frank Heller är Sveriges ende
förströelseförfattare med internationell
yrkesstandard; så arbetar han också sedan många
år för den internationella marknaden.
Intrigen är denna gång ytterst listigt och
omsorgsfullt utarbetad, och förf:s djävulska
stilkänsla firar triumfer i det amerikanska
filmsällskapets konversation. Men vad han
nog ägnat allra mest intresse, är stämningarna
från Athen och från den ungerska pusztan;
där möter poeten Frank Heller — och det
är kanske hans riktigaste uppenbarelseform.
Till förströelselitteraturens centrala
område höra, utom äventyrsböckerna, också
missromanen och den romantisk-idylliska
familjekrönikan i historisk kostym. Den
sistnämnda genren är omtyckt i Sverige —• väl
även därför att det är den som tar sig mest
litterär ut. Ofta kan det vara svårt att
bestämma, var dessa krönikörer börja känna
sig som konstnärer i stället för nöjesförfattare.
Så t. ex. är det alis icke uteslutet, att Astrid
Väring kan ha avsett att skapa ett
konstverk med sin nya, stort upplagda
familjeroman »Släkten», som samtidigt tydligen vill
ge staden Umeås epos. I varje fall ha
krafterna icke räckt till att förverkliga avsikten.
Ingen betvivlar, att grundligt studium av
primärkällor ligger bakom de vidlyftiga
antikvariska exkurserna: de äro i och för sig
givande populärvetenskap, om också med
korta perspektiver, men de äro mekaniskt
inlagda som främmande partiklar i själva
romanen, som med otrolig hårdnackenhet
reproducerar för längesen utslitna schabloner
och vars prosastil, dessvärre oavsiktligt,
även den blir ett antikvariskt kuriosum —
daterbart till Marie Sophie Schwartz’ och
Starbäcks tid. Med betydligt blygsammare
anspråk åstadkommer Folke Rudelius
avsevärt större trevnad. Den krönika om
småländska herrgårdssläkter — väl närmast i
Eksjötrakten — han outtröttligt spinner
vidare i roman efter roman, kan utan tvivel
kallas vitmenad som historieskrivning och
slätstruken som människoskildring; men han
meddelar, i ali enkelhet, det slags
vederhäftiga, något litet långtrådiga nöje man känner
av att sitta i en krets av familjemänniskor
och få farbröders och mostrars och sysslingars
härstamning och giften och
umgängeskotterier utredda — i de bortre släktleden med en
tunn doft av lavendel och gulnat poesialbum
hängande vid namn och klädskick och
ödenas konturer; det är vackert så. Mindre
lyckad måste anmälaren finna Vera v.
Kræmer som företräderska för missromanen.
Hon kan somliga av konstartens regler
mycket bra: en missroman skall mycket
riktigt vara ganska hurtig och lite känslosam,
ett känn fri i tonen — med jargon i dialogen
och tendens riktad mot en så pass karikerad
småsint borgerlighet, att ingen känns vid den
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
