Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
La zir in
till nya anfall. Han var Shakespeares
egentlige hjälte, en verklig riddare. Det har
framhållits, och med skäl, att samtalet mellan
Hotspur och hans hustru Käte, ett
favoritnamn hos Shakespeare, är ett mästerstycke i
sin lidelsefulla korthet.
Hon frågar honom ångestfullt om han
skall ut i kriget och säger:
Men rätt på saken, som jag frågar efter.
Jag bryter av lillfingret på dig Henrik,
Om du ej säger rena sanningen.
Och Hotspur svarar för att dölja sin rörelse:
–Bort bort din toka !
Min älskade? Jag älskar dig ej alis.
Jag bryr mig icke om dig. Ej är tid
till lek med dockor eller strid med läppar.
Det gäller knäckta näsor, spräckta kronor.
Den typ i stycket, som särskilt har stått
sig genom tiderna, är Sir John Falstaff, den
fete ädlingen, i vilken Shakespeare
koncentrerat man kan väl säga ett par årtusendens
komik. Det har påvisats, hur han är i släkt
med Silenus och det gamla indiska
skådespelet »Vidushakas» hälften hovnarr, hälften
hjältens vän, och med den romerska
komediens snyltgäster och storskrytande soldater.
Shakespeare hade icke riktigt tur med
namnvalet till den fete fege
fylleristen-äd-lingen. I sitt utmärkta arbete om Shakespeare
påvisar Schück, att då »Henrik IV» först
uppfördes Shakespeare använt sig av namnet Sir
John Oldcastle. Vid början av 1400-talet fanns
en man med detta namn, men han var en
from lollard, således anhängare av Wicliffs
reformatoriska idéer. Med skäl blevo dennes
släktingar vid 1500-talets slut ledsna åt att
deras förfader, denne fromme man, blev till
den som kallade sig själv och lindrigast sagt
var »icke stort mer än ett världens barn».
Shakespeare gav då sin figur namnet Sir
John Falstaff, men det ville sig så illa, att
en person med detta namn också varit
lollard, om han också icke liksom Sir John
Oldcastle fått bestiga bålet för sin tro. Man
kan knappast tänka sig något kraftigare
utslag av tragikomik än att Falstaffs namne
varit en man, som tappert offrade sitt liv
på bålet.
På Shakespeares tid var scenbilden i hög
grad primitiv, och under senare perioder, då
tidens, rummets och handlingens enhet åter
fordrades på teatern, blev brytandet mot alla
dessa enheter obegripligt. Under 1800-talet
med dess romantik och senare dess realism
blev det litet svårt och ohanterligt med de
ständiga scenombytena. Nu finner man, van
vid den moderna teaterns användning av
i tablåer uppdelade skådespel och tack vare
scenteknikens utveckling, intet att invända
mot de fjorton scenerna i »Henrik IV». Den
historiske Henrik IV var en from, ofta grym
man, som nog torde ha som så många
konungar och påvar under tiden 1100—1500
plågats av oinlösta korstågslöften. Hans
samtid trodde, att kungen led av spetälska, men
vår tids medicinska vetenskap anser, att hans
sjukdom varit valvelfel i hjärtat och
svårartade munsår.
Rune Carlsten hade gjort en god typ av
konungens uppbrusande natur. Lars Hanson
var så sympatisk och så överlägsen som prins
Henrik skulle vara. Man har framhållit, att
Shakespeare kände en viss likhet med
honom. Han hade själv rustat om och hade sedan
utvecklats till en stor och harmonisk person.
Vi känna oss dock litet undrande över en
konungason, som har väl stor tolerans mot
tjuvar och landsvägsrövare för våra
gentlemansbegrepp. Han talar rent ut i viform,
då han talar om besittningstagandet av en
guldbörs, knipen med rummel och bång en
måndagsnatt och bortspenderad med rummel
och sång tisdagsmorgonen. Men älskvärdhet
och suveränitet finnas trots allt hos typen.
Dråpligt blir det, då Falstaff anser sig vara
förförd av prinsen och säger: »Häng ingen
tjuv, då du blir kung», och han tillägger
försiktigt: »Jag vill ej fara till helvetet för
någon konungasons skull i hela kristenheten.»
Hotspur—herr Edvin Adolphson hade den
rätta maskuliniteten, och Lady Käte Percy,
hans hustru, spelad av fru Karin Molander,
hade i sin lilla person en älsklighet som skulle
kunnat tämja den vildaste hetsporr.
Det mesta av intresset samlar sig kring
Sir John av hela världen. Han skall ha
elo-quentia corporis, och den kan man få genom
kuddar, men han skall också ha — och det
är viktigast — den vis comica, den komiska
kraft, som får oss att tro på lustigheten i allt
vad som säges och som springer fram ur
personlighetens innersta och blir
kraftstärkande för åhörarna. Mångt och mycket är
skrivet och talat om hur Falstaff bör spelas.
Han är en lymmel, som bryter mot alla tio
budorden och dessutom mot ärans bud, men
skall i alla fall vara sympatisk och omtycklig.
Detta är ett mysterium. Den uslaste männi-
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
