Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
L a u r i n
med opassande pjäser förekom knappast i
Frankrike förrän under 1870-talet. I
England var den viktorianska tiden också på
scenen ett pryderiets tidevarv. Jag påminner
mig, att jag under 1890-talet i en teatersalong
i London hörde kraftiga hyssningar från alla
sidor endast därför att ordet »wanton» i
detta mångskiftande ords betydelse av liderlig
kvinna uttalades på scenen. Nästan hela
Wede-kinds sceniska produktion behandlade lasten,
och väl knappast uteslutande för att rysa
över densamma utan snarare för att gotta sig
ocli njuta av dess attraktion. Wedekinds
teaterstycken tillkommo och spelades under
de decennier som föregingo kriget och
uppfördes i kejsar Wilhelms Tyskland. Det finnes
i det förr på det sexuella området så
försiktiga och förtegna England nuförtiden hos
publiken icke blott ursäkt för utan tydligen
sympati för det mest ohöljda och
oanständiga, då det gäller teater.
Den på Blancheteatern utmärkt spelade
och vackert uppsatta Han, hon och han av
Noel Coward, som med okynnig lust att
reta kallat sin pjäs »Design of living» =
Plan föi livet, är ett skolexempel — med detta
ord menas ej för Skolteatern lämpligt — på
denna avart. Innehållet är följande: Två
bisexuella herrar — av flera skäl torde här
•vara lämpligt att använda de grekisk-latinska
facktermerna — Otto och Leo alternera i
att ägna sig åt inrednings- och
möbelkonst-närinnan Gildas vackra person, först i Paris,
så i London och slutligen i New York. Till
deras häpnad meddelar hon dem under deras
Londonvistelse i likalydande avskedsbrev
på rött papper, att hon ämnar definitivt
draga sig tillbaka från samvaron med dem.
Hon reser till New York och gifter sig med
sin förre manlige vän, konsthandlaren Ernest
Friedman. Efter två år uppsöka de två unga
herrarna Mrs. Friedman i New York. Då
hon får se dessa, vakna hennes gamla känslor,
och hon lämnar sin make, med vilken hon
dock ej haft någon närmare förbindelse. Mr.
Friedman var av författaren och även av
skådespelaren Sture Baude tydligt tecknad
som homosexuell. Hon återtar sin
dubbelförbindelse.
Författaren menar troligen, att det hela
skall tagas som ett skämt, men det blev ett
dåligt skämt, och luften omkring personerna
blev pinsamt kvalmig. Det enda rena var
den vackra Gildas—fru Roeck Hansens vita
klänning och de två unga männens vita
halsdukar. Det hela var otillständigt jolmigt
och verkade som en skål fylld av det som
bibeln på sitt starka språk kallar »boleriets
vin», eller bräddad av tiodubbelt orenat.
Blancheteaterns Kar de MuMMA-revy,
Härmed hava vi nöjet . . . har också ett
invecklat upphov. Heimdal var son till nio
flickor enligt trovärdiga mytologiska
uppgifter. Kar de Mumma-revyn tyckes ha nio
herrar till upphov, och det är ändå
konstigare.
Det var en trevlig afton, men man saknade
hemskt, torde vara det rätta ordet,
Blancheteaterns höga fru. Miljön var en
Stockholmsmiddag i första akten och den stockholmska
nattklubben »Den glada lärkan» i andra akten.
Jag skäms att säga, att jag aldrig varit på
en stockholmsk nattklubb, och jag skäms
ännu mera för skälet, som är att jag
misstänker, att dylika »paradis» här i Sverige
utmärka sig genom ensidig utskänkning av
klass II, med den skillnaden dock mot
Ludvika, att denna rusdryck här får förtäras av
icke spisande gäster. Ovanligt frisk och
trevlig var som oftast Nils Ohlin. Nils Wahlbom
är originalkomiker, och det är visserligen
ingen ringa ting. Roligast i hela revyn var
Stig Järrels imitation av Gösta Ekman och
så Valdemar Dalquist. Med honom är man i
gott sällskap, naturlig, vänlig och rolig som
han är. Det var uppfriskande att höra honom
framsäga några ord av Alf Henrikson, som
riktade sig mot flabbighet, elakhet och
osundhet, en sorts revyns självbesinning och
framsagda med en ton som gjorde gott i denna
»stränge orchestra», där några allvarliga
ackord voro på sin plats, ehuru orkestern
saknades och ersattes av en flygel samt
Banjo-Lasses kvintilerande. Det var en kabaret som
passade på en stockholmsk glad bjudning,
där vissa herrar och damer ombådos
medverka, men på den lilla scenen saknade man
den stora primadonnan.
Det har både då det gäller Iliaden och
Kalevala, varit åtskillig undran och forskning
angående hur dessa skildringar av grekernas
och finnarnas liv i urtiden tillkommit. Man
kan tänka sig att i framtiden litteratur- och
musikhistoriker skola få mycket besvär med
att, sedan de studerat teaterprogramsamlingen
i Kungliga biblioteket, klargöra
upphovshistorien till Och karusellen går ... av Gösta
Stevens, Kar de Mumma och Åke Söder-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
