Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Emilia Fogelklou. Av Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha ns Larsson
När Emilia Fogelklou i en essay tecknar
Ellen Key1 undgår hon icke att också ge
några drag av sig själv. De båda äro ju
mycket olika, och den yngres beundrande
hängivenhet för den äldre blir endast
möjlig därigenom att hon läser dennas
produktion »med hennes egen personlighet som
bakgrund och komplement», med alla däri
liggande »stumma och självklara
ansvarsförutsättningar» — inom parentes sagt det
enda rätta sättet att läsa, det som
framhäver vad som menas i det som säges, det
som brukar avfärdas som »intuitivi», men
som väl allt mer skall befordras till rang
av vetenskaplighet.
De äro polärt motsatta både till lynne
och lära, men på samma gång gå de
förunderligt ihop; det tycks vara så vid
motsatser av någon rang. Hos Ellen Key
finner Emilia Fogelklou vid något tillfälle »en
undertonsskala av allvar, tapperhet,
kvickhet, glöd, individualism och samkänsla på
en gång». Om vi utbyta tapperhet mot
något anspråkslösare ord som säger detsamma,
t. ex. ståndaktighet, och i stället för
kvickhet säga humor, så ha vi här henne själv.
Särskilt den humoristiska tonen är
anmärkningsvärd. Den yttrar sig icke i
roligheter men ligger så gott som alltid under
även de allvarligaste ord, ty just inför
livets tragik och hjälplöshet är det ofta
humorn som sist ger tappt, sist släpper
spillrorna av förnuft. Så ock motsats och
likhet i deras läror.
Man kan väl säga summariskt, att Ellen
Key har sin ledtråd i den platonska Eros,
Emilia Fogelklou sin i den kristliga
kärleken, Agape. Men i det erotiska livet ser
den förra en evighetslängtan och flyttar dit
»vilan i Gud», medan Emilia Fogelklous
agape ingalunda utesluter den
vishetsträngtan som bor i eros. Skillnaden mellan
henne och Ellen Key uttryckes av Emilia
Fogelklou på flera sätt, men jag vill fästa
mig vid det, att Ellen Key säges göra »sin
1 Ord och Bild 1919 sid 561.
moraliska indelning icke inom själarna med
deras blandade böjelser utan mellan dem».
Ellen Key, menar hon, avklipper härmed
samhörigheten med de förvillade och
förkomna, hon kommer att aristrokratiskt
skilja mellan undantagsmänniskor och
vanliga människor. Det ligger väl något i detta.
Ellen Key har mera sinne för
praktmänniskan, en personlighet i sin glans, ehuru
kanske världsligt ringa. Emilia Fogelklou
mera för den förlorade sonen,
personligheten i trasor — som naturligtvis kan
vara både greve och kejsare. Jag förmodar
att de båda älska samma guld, men den
ena ser det helst i dess renhet och i dess
tusen sköna utformningar, den andra
intresserar sig mera för guldstänket var det
än framglimmar. Man bör inte göra den
skillnaden absolut, men den är väsentlig.
Vi ha förut sett Emilia Fogelklou trycka
på den. Och starkare än annars är den väl
känd i den bok, vari uppsatsen om Ellen
Key förekommer, »Den allra vanligaste
människan», som börjar med dessa ord: »Det
finns icke det djup av mänsklig last eller
irring, som inte röjer evighetens tungomål
— i förvriden form.»
Denna åskådning är ju väsentlig för
kristendomen. Om man kan komma till den
på andra vägar också, må här vara en
öppen fråga. Säkert är i alla fall att den
skiftar mycket i karaktär. Emilia
Fogelklou ser med förståelse på »kolingen som
sträcker handen efter livets ovärldsliga
härligheter och med humor planterar blåsippan
i trasdressen» och som i ruset kanske
traktade efter att »känna sig saftig, och vid och
rik och lycklig, så att allt bundet förlöstes
och allt trångt vidgades». Och vällustingen
kanske icke i grunden åsyftade »denna
hemska förbrukning av varelse efter
varelse». Kanhända att »bakom stod
människans längtan efter människan, fast den så
vidrigt karrikerat det enda eningsbandet,
kärleken, som är i Gud». Detta kan vara
en kristens, en Fransiskus’, syn på synda-
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
