Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två svenska konstmonografier. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
för konstnärens engelska utveckling som
landskapsmålare har författaren gjort egna
studier men ofta och med skäl kunnat anlita
Maja Lundquists nämnda, synnerligen
instruktiva uppsats.
I den praktiska kampen för tillvaron var
Martin så långt ifrån prisgiven åt någon
hjälplöshet, att han snarast måste kallas tämligen
smart. I motsats till konstnärer av
hovmålaretypen arbetade han ej under högt beskydd
eller för ett konventionellt smaksäkert
samhällsskikt. Skulle han kunna existera på
sitt arbete, var det därför nödvändigt att
vinna den stora publikens uppmärksamhet, att
motsvara dess konstnärliga behov, att skapa
kuranta artiklar i sitt fack. Detta förstod
Martin mer än väl. Han gjorde det också, ehuru
hans enorma produktionsförmåga också räckte
till för rena konstnärliga behov. Sannolikt
var det av väsentligen ekonomiska skäl som
Martin upptog en omfattande framställning
av gravyrer efter egna och andras original.
På detta område vann han inte blott pekuniär
framgång utan nådde en aktningsvärd
konstnärlig nivå och en stor mångsidighet. Hoppe
omtalar därvid icke blott
subskriptionsföretag på gravyrserier utan också teckningsskola
per korrespondens, som han igångsatte.
Åtskilligt av vad Martin målat bär också det
kuranta hastverkets prägel eller i varje fall
publikfrieriets. Detta gäller inte minst hans
figurmåleri, där nästan alltid hans bristande
proportionssinne framträder på ett störande
vis och där emellanåt sentimentaliteten eller
den klassiska posen röja avsikten.
Sitt artistiska huvudfack
landskapsmålningen frångick Martin ej i England. Tvärt
om, han hävdade det på ett sätt som låter
honom framstå i främsta ledet bland den
engelska landskapsskolans 1700-talsmästare.
Den praktiska utgångspunkten för denna
viktiga del av Martins verksamhet var det
behov av porträttlandskap — naturtrogna
avbildningar av vissa givna lokaliteter —
som fanns hos dåtidens köpstarka publik.
Föregångsmannen bland de engelska målarna
var här, som Maja Lundquist fastslagit,
den saklige och koloristiskt förfinade John
Sandby. Elias Martin liksom flera av hans
samtida därute anknöt till Sandbys konstart,
berikade och förfinade den i målerisk
riktning under direkta studier, studier inför det
engelska landskapet och — vad ej mindre
viktigt var — genom att lära av vissa äldre
mästare, för vår konstnärs del framför allt
Claude Lorrain och Rembrandt. Martin
hyste under hela sin senare konstnärsbana
en brinnande kärlek till dessa mästare.
»Rimbrant och Claude, mina Hielltar!»
utbrister han i en av sina typiska
tillfällighetsnotiser på de målade utkasten.
Det pastorala liksom det »heroiska»
landskapet, komponerade av sköna, från olika håll
samlade motiv med täck eller högstämd
helhetston — voro också på modet denna tid,
och Martin har med varm hand givit flera
betydande bidrag till denna smakriktning,
t. ex. »Landskap med vattenfall» i
National-museum. Mest personlig blir konstnären
givetvis, då han låtit intrycken av Vernet,
Sandby och andra klassiska förebilder fara,
glömt publiksmaken och står ensam med sin
egen hänförelse inför naturmotivet. Då
lyckas han ibland höja sig till det plan, där den
stora, nära nog tidlösa konsten blir till.
Hoppe har med en mycket ingående och fin
analys visat hur Martins stilistiska utveckling
bygger på en subtil renodling av det
måleriska seendet och hans växande förmåga att
tolka naturstämningar som rent måleriska
visioner. Formen saknas ej alltid i hans bilder,
men den har blivit ett osynligt skelett, över
vilket färgens och ljusets ytor spänna sig. Martin
lärde sig att älska det engelska landskapet
med dess rent atmosfäriska effekter, dess
svepande färgspel över terräng och horisonter.
Han drömde sig in i det, gjorde sitt eget
själstillstånd till ett med dess stämning,
avlyssnade dess måleriska hemligheter årstid efter
årstid, timma efter annan. I förmågan att
känna det stora i naturdetaljen, liksom den
mänskliga intimiteten i de stora
stämningarna, utvecklade sig Martin till en panteist,
som mer än en gång kan osökt föra tanken
på de kinesiska landskapsmästarna under
1200-talet. Han kan också genom sin direkta
realism och sitt färgrena valörmåleri direkt
påminna om de senare friluftsmålarna under
1800-talet. I sitt tekniska sökande
utvecklade Martin oljefärgstekniken till en kraft
och en mjuk nyansrikedom, som i svensk
i70o-talskonst ställer honom vid sidan av
Pilo. Sitt smidigaste uttrycksmedel fick denne
känslige iakttagare dock i akvarellen, en
teknik som under denna period på ett
alldeles särskilt vis naturaliseras och förfinas i
England. Martin nöjde sig ej med den
konventionella engelska akvarellmetoden, han
frigjorde sig efterhand härifrån och nådde en
fullt personlig stil, baserad på fritt hopställda
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
