Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Luigi Cornaro. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ri n a L a m b e r g Wåhlin
värdigt att ägna sig åt, då han kort före
sin död hyste planer att torrlägga de
Pon-tinska träsken.» De moderna italienska
storverken för vinnande av ny mark åt
odling och välstånd äro ett fullföljande av
både antikens och renässansens
strävanden.
För Petrarca, som nära två sekler fore
honom valt de Euganeiska kullarna till
sina sena levnadsårs hemvist, hyste Luigi
Cornaro varm beundran; vid ett besök i
Arquà sov han en natt i Petrarcas hus
och vaknade på morgonen lycklig över att
han drömt om skalden och med honom
samtalat om det landskap de båda
älskade. För Cornaro blevo hans villor med de
stora trädgårdsanläggningarna aldrig
hemmet i samma mening som för Petrarca
det »enkla och propra hus» i Arquà,
omgivet av en olivplantering och en vingård,
»tillräckliga för en fåtalig och anspråkslös
familj», som skalden byggde sig för att få
gå i frid och låta resten av sitt liv löpa
ut med de nöjen som sedan ungdomen
varit honom kärast: läsa, skriva och
meditera. Cornaro förblev trots ali sobrietà
dock alltigenom den venezianske
patrici-ern, han ville ha praktfulla hem på olika
håll att resa emellan; Petrarca säger sig
avsky pomp och ståt mer än allt annat,
det är för honom ett mödosamt bråk som
stör ali ro. I glädjen över intima vänners
sällskap och samtal liknade de varandra, i
sin uppskattning av ålderdomens skönhet
och välsignelser desslikes: »aldrig har
livet synts mig så vackert som nu i denna
ålder, då andra begynna klaga», skrev
Petrarca till vännerna åtta år före sin död.
Och i ett annat brev: »Här lever jag med
fullständigt lugn själ, fjärran från
världens buller och sorger, ständigt läsande
och skrivande, tackande Gud för det goda
han sänder mig lika väl som för det onda,
vilket jag räknar mig icke endast till straff
utan även och mera till en övning och
tuktan till undergivenhet.»
Asket, i djupaste mening, såsom
Petrarca var icke någonsin Cornaro, allra
minst som Vilhelm Ekelund tolkat
medeltidens askes med dess drag av filosofisk
ambition, intellektuell fröjd och raffinerad
maktvilja — försakelsen som den högsta
livsviljan. Därtill var han alltför barnsligt
utåtvänd, alltför beroende av att äga en
lyssnarkrets att få delge sin livserfarenhet
och sin livsglädje åt.
Det är i själva verket genom sin långa
och lyckliga levnad Luigi Cornaro fått sitt
namn bevarat till en sen eftervärld. Det
man kan läsa om honom hos Vasari och
Palladio som stor byggherre med utmärkt
smak och stilkänsla hade ej varit nog för
att säkra honom detta. Men han byggde
också med insikt och med sällsynt
viljestyrka upp sitt liv på nytt från en dag då
dess gräns redan tycktes dragen, och den
kärlek till livet i dess sunda och
harmoniska former, som oförsvagad uppfyllde
honom under det halva sekel han ännu
hade att leva, ville han väcka hos andra.
Själv hade han kunnat säga som Jago, om
än i ädlare mening: vår kropp är en
trädgård och vår vilja är trädgårdsmästaren,
och det var den erfarenheten han ville lära
ut åt alla. Så skrev han sina gyllene
regler för en måttlighet i livsföringen, som
av många har anbefallts före honom och
av ännu flera sedan, men som sällan har
inspirerat till en så vacker skildring av
hem- och familjelivet, fylld som den är av
en okonstlad och djup tacksamhet för
naturens skönhet, böckernas och konstens
uppenbarelser, arbetets välsignelse,
fränders och vänners tillgivenhet. Tizians
porträtt i Palazzo Pitti ger samma bild av
den gamle Luigi som blickar ur hans egen
livsskildring, en åldrad intelligent man av
stor värdighet men med klara vänliga ögon.
Cornaros fyra Discorsi intorno alla vita
sobria skrevos mellan hans åttiotredje och
hans nittionde levnadsår. Den första
trycktes för första gången i Padova 1558, detre
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
