Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Luigi Cornaro. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ri n a L a m b e r g Wåhlin
handling om en tarflig lefnads förmoner»,
och bakom denna verkligt nyktra titel
torde icke särdeles många vänta sig en direkt
livsbejakande läsning. Frånsett att den
ingalunda gör full rättvisa åt innehållet —
det bör ej glömmas att författaren var en
förnäm, högt bildad och praktälskande son
av Venezia, som vid nedskrivandet av
dessa tankar om hur livet bör levas bodde
i en monumental bostad mitt ibland rika
och konstnärligt utlagda trädgårdar —
låter det svenska adjektivet åtminstone för
moderna öron bra mycket gråare än det
italienska. Det är icke lätt att till
måttlighetens pris på svenska få fram den
högstämda klangen i Cornaros invokation:
Oh santissima ed innocentissima sobrietà,
unico refrigerio della natura, madre
benigna della vita humana . . .! För att ingen
må vilseledas kan ju här lämpligen
nämnas, att refrigerio bör tolkas med hugnad,
tröst och hugsvalelse och icke är avsett att
innebära någonting avkylande.
De fyra avhandlingarna äro icke på
något organiskt sätt utvecklade ur varandra,
den första innehåller redan alla de
grundtankar som det är honom angeläget att
lägga fram: människans makt att skapa
sitt eget öde genom att bli herre över sig
själv till kropp och själ, arbetets och det
harmoniska hemlivets lycka, glädjen av en
verksam ålderdom.
Upptakten är en vidräkning med det
Italien i vilket han lever. Tradition och
olust att bryta med onda vanor ha lett till
tre stora missbruk: kryperi och högmodig
ståt, lutherskt kätteri och slutligen
omåttlighet. Det sociala och det religiösa onda
överlämnar Cornaro åt en annan att finna
bot för och hoppas att, innan han själv
lämnar världen, han skall få se en stor
ande framträda, som kan fördöma dem
med sådan kraft att folket övervinner dem
och landet återgår till gamla tiders visa
och vackra seder. Själv sätter han sig före
att hålla fram för sina landsmän vådan
av det omåttliga leverne han ser blomstra
omkring sig. Venezias banketter stråla för
eftervärlden från fantastiskt yppiga
gästabudsbilder, deras kulinariska lyx och
raffinemang närmade sig de gamla romarnas.
En smula avhållsamhet var utan tvivel
fördelaktig, och republikens styrelse hade
utfärdat åtskilliga dekret mot banketternas
överdåd och kostbarhet, men det var
lättare att prisa föreskrifternas anda än följa
deras bokstav. Cornaro betraktade
frosseriet som en statsolycka, därför att det
bortryckte männen i deras bästa ålder och
varje år dödade lika många som skulle
skördats av den farligaste pest eller en rad
blodiga krig. Må denna nya död drivas ut
ur Italien, utropar han, och liksom pestens
udd numera är bruten genom bättre
sanitära åtgärder, så finnes det också ett värn
mot de farliga följderna av omåttlighetens
last, och det är naturen själv som lär oss
att vara nöjda med litet, gå den heliga
självbehärskningens och det gudomliga
förnuftets vägar och vänja oss vid att icke
äta annat än det som är nödvändigt för
att uppehålla livet. Frosseriet är endast ett
tillfredsställande av gommens begär, ett
ögonblicks njutning, som dock förorsakar
kroppen långvariga lidanden och slutligen
förstör både den och själen i förtid. Ty
naturen förbjuder ej ett långt liv, tvärtom
är ålderdomen livets yppersta tid, då man
bäst kan följa visheten och njuta
frukterna av alla andra dygder, i ålderdomen äro
lidelserna underkuvade och människan
tjänar endast förnuftet. Endast den gör rätt
bruk av livets gåva, som så lever att han
med visshet kan se framåt mot en lång
och verksam ålderdom med obruten hälsa.
Övertygelsen att man har detta i sina egna
händer sviker aldrig Cornaro. Den som
lever ett måttfullt liv kan helt enkelt icke
bli sjuk ■— febern får icke något fäste i
hans kropp, ty om man eliminerar
grunden utesluter man även följden. Ej ens ett
olycksfall får alltför menliga följder, det
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
