Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk biografi
Till ett hundraårs m i n n e
Av Otto Sy hu an
’en moderna biografien
kan som anfader räkna Plutarkos. Alltsen
renässansen voro hans livliga berättelser den
källa varur de bildade hämtade kunskap om
fornvärldens stora gestalter. Men antiken
kände också panegyriken, lovtalet — över
kejsaren främst, och medeltiden hade sin
helgonlegend. Biografien var en
hedersbevisning och ställde fram en förebild, den
meningen härskade länge, och den föreskrev
innehåll och ton. En realistisk
levnadsskildring, en sådan som den isländska släktsagan
gav ett ganska enastående exempel på, har
först i nyare tid trängt igenom.
Att slå fast en viss tidpunkt då detta skedde
är omöjligt. Jag stannar först vid en för
oss viktig etapp, Fontenelles insats, då han
1699 utsedd till sekreterare i franska
vetenskapsakademien företog sig att hålla
minnestal över dess bortgångna ledamöter. Dessa
éloges blevo berömda och efterliknade, bl. a.
i franska akademien, där dess sekreterare
d’Alembert anslog en mindre högtidlig ton
och tillät sig roa åhörarna med anekdoter. Det
misshagade de mera granntyckta. Vi se
brytningen mellan pseudoklassisk retorik och
karakteristisk detalj. Anekdoten var icke i
och för sig realistisk, dess närmaste syfte var
att förjaga vad rokokon mest av allt
fruktade, 1’ennui, men den tjänade realismen.
I anslutning till den franska seden fick
A. J. von Höpken vid instiftandet av vår
vetenskapsakademi (1739) stadgat, att där
skulle hållas parentationer över avlidna
ledamöter, och detta blev sedermera regel också
i andra akademier och i sällskap som Utile
Dulci. Biografien hade härmed fått en fast
plats i vår litteratur. Vad likpredikningarna
med sina personalier gett i den arten hade
ju varit mycket ojämnt.
De åminnelsetal som sålunda kommo till,
voro, det bör erkännas, ganska sakliga; man
får reda på vederbörandes befordringar och
arbeten, vid slutet komma gärna några ord
om hans utseende och hälsa samt en uppräk-
ning av hans förträffliga egenskaper.
Parenta-tionen skulle ju vara en hedersbevisning,
och den kunde ibland, när talaren hade
litterära anspråk, närma sig till och även få titel
av ’äreminne’. Detta betraktades dock som
en särskild, förnämare genre, var ett stilistiskt
konstverk och skulle som sådant omhuldas
av Svenska akademien. På dess första
högtidsdag tog stiftaren själv stora priset för
sitt äreminne över Lennart Thorstenson; än
högre sattes i språkligt hänseende Lehnbergs,
men genrens livskraft var snart tömd. Det
enda man ihågkommer är den unge Geijers
prisskrift, som mera röjer
Lehnbergslär-jungen än den blivande historikern. Språkligt
har äreminnet utövat ett herravälde som
sträckt sig vida omkring. Beundran för dess
artificiella prakt har hämmat icke minst
biografien i dess strävan att finna sin stil.
Labruyère, mönstret framför andra, hade ock
trots sin skärpa uti den psykologiska
iakttagelsen genom sin generaliserande framställning
kommit typen att skymma bort individen.
Att 1700-talets människor hade en
realistiskt skarp uppfattning av varandra, därom
ha vi nog vittnesbörd, men ej blott i
äreminnet, även i åminnelsetalet var författaren
bunden av konventionella hänsyn. I
memoarerna är det annorlunda; där finna vi ibland
hela små gallerier av samtida, i vilka
antecknaren bevarat allehanda egenheter och
besynnerligheter, en motsvarighet till de
naturvetenskapliga kuriositetskabinetten. I tryck
var slikt sällsynt. Utgivaren av vårt första
biografiska lexikon (tr. 1778—87) G.
Gezelius fick sig tillsänt en mängd gods av denna
art, men hans litterära rådgivare grepo in
och ströko det mesta anekdotiska; ett prov
av det som står kvar: Prosten Jakob Boethius
»var en lärd man och skref en vacker latin.
Allvarsam i seder, men därhos ofta nog
kitslig och fritalig. Han hade ock egna
meningar om blodätande och skäggrakning.»
Med material just av detta slag skapades
det första moderna biografiska mästerverket,
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
