Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Horatius. Satirerna och epoderna. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar Harrie
Stadsbon tar ordet till sist: »Gamle vän, vad har
du för glädje
av att leva så här som asket på bondlandet?
Säg mig,
längtar du aldrig till stån och bildade människors
sällskap?
Nej, min gosse, gör slag i saken! Följ med! Ty
vi djur ha
blott ett begränsat liv till förfogande. Ingen, nej
ingen,
stor eller liten, kan fly från döden. Därför, så
länge
livet står bi, må du njuta det mesta du kan av
dess håvor.
Lev i fullaste mått, medan tid är!» Vältaligheten
skakade bondråttans själ. Med ett hopp var han
ute ur hålan.
Bägge bege sig på väg. När det skymmer, krypa
de redan
in under stadens mur genom vanliga hålet. På
himlen
breder nu natten sin stjärnströdda päll.
Kamraterna styra
kosan till ett patricierhus, där skarlakansröda
hyenden breda sin prakt över glänsande
elfenbenssoffor,
och där matrester funnos i mängd från en finare
middag,
undanställda i fat och brödkorgar i skafferiet.
Sedan nu stadsbon placerat i finaste soffan sin
bondvän,
tar han värdskapet, löper omkring med beskäftiga
later,
ordnar rätternas följd och övertar högst
egenhändigt
överhovmästarens roll att kredensa samtliga
skvättar.
Gästen i soffan är nöjd med sitt nya liv och
kalasar
tappert på allt vad huset förmår. Då dånar det
plötsligt
till. Någon dörr slogs upp! Farväl med
kumpanernas matro!
De till att kila i väg från banketten. I närmaste
råtthål
hamna de just, mer döda än levande, när genom
huset
ekar en gårdvars skall. Då bonden: »Jag tackar
så mycket.
Nu har jag nog av det här. Farväl! Min skog och
min kula
ge vad som uppväger bondråttans alla
försakelser: trygghet!»
Det är onekligen visdom i råttperspektiv,
men den står sig; konsten att fixera de
viktiga livsproblemen ur sådana synvinklar
har La Fontaine lärt sig direkt av grannen
Cervius. Mänskligt upprätt och i plastisk
helfigur avtecknar sig däremot Ofellus,
den egentlige horatianske idealbonden. Han
har suttit på ett gott hemman, men mistat
det vid de stora konfiskationerna under
triumvirernas terror; nu får han dra sig
fram som arrendator. Horatius tar honom
till språkrör för att inskärpa, att han icke
med någon inbilsk ägorättskänsla är
bunden vid det gods och gull han vet sig inneha
på Mæcenas’ nåd. Hans självständighet
garanteras av att han vidhåller den attityd
livet hårdhänt tränat upp honom till •— en
attityd som kan motiveras epikureiskt lika
väl som stoiskt: ich hab’ mein Sack auj
Nichts gestellt. Ofellus har från början ställt
in sig på en livsföring, i vilken intet
väsentligt har förändrats genom att han fått gå
från gård och grund — och i vilken aldrig
något väsentligt kommer att bli förändrat,
så länge han på något sätt kan
tillfredsställa sydlänningens minimala behov av
levebröd och maximala behov av umgänge.
I Ofellus’ frihetsförklaring gentemot
ägorättskänslan blir den horatianska
nykterheten sublim:
Låt Fortuna bli vred och störta ånyo till anlopp!
Vad kan hon råna från oss? Vilken glädje ha vi
fått avstå,
ni och jag, mina barn, sedan främlingen tagit
vårt hemman?
Herre till egen jord enligt tingens lagar är varken
han eller jag eller någon: som jag blev bortkörd
av honom,
förr eller senare skall han av lättja eller processer
drivas från gård och grund — varom icke, senast
av Döden.
Vad som till namnet nu är Umbrenus’ hemman
och fordom
kallades mitt, är ingen mans land till gagnet: det
lämnas
blott med nyttjanderätt till människor. Därför
mot livet
sätten det lugna mod, som är höjt över medgång
och motgång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
