Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny tysk prosadiktning
komma ifrån den rent realistiska
framställningen av krigets tusen detaljer. Man frågar
sig, om det verkligen finns publik, som orkar
att läsa dessa referat.
Men till ali lycka finns det en roman, som
höjer sig långt över alla dylika böcker,
således även över Remarques klassiska epos, och
den är märkligt nog skriven av en österrikisk
adelsman Alexander Lernet-Holenia, som
visserligen redan gjort sig ett namn, men vars
nya verk är den stora överraskningen i de
sista årens tyskspråkiga litteratur. Han är
yngre än Thomas Mann och Wassermann, men
i sitt slag når hans Die Standarte nästan
lika högt som deras yppersta verk. Det är
en sällsam historia, som måste ha grott länge
nog i sin upphovsmans fantasi, innan han
tvingades att befria sig från denna sin största
upplevelse; den är präglad av en flödande
inspiration och ett djupt allvar, som gör den
representativ för ett skede, för ett folk, för
det österrikiska folket. Om Remarques »Från
Vestfronten intet nytt» och den minst lika
betydande »Krig» av Ludwig Renn äro skrivna
med tyskens hela sinne för den exakta
iakttagelsen och för nykter grundlighet, så röjer
sig hos den sydlige stamfränden den
konstitutiva olikheten från första sidan till den sista,
och det redan i själva språkbehandlingen.
Det är samma skillnad som mellan en Hebbels
trista spekulativa livssyn och trots ett inslag
av nationellt patos gråa människoskildring
och en Hugo von Hofmannsthals lyriska
svärmeri och kosmiska melankoli, formad på
det mest musikaliska versspråk den tyska
litteraturen äger, samma skillnad som mellan
Brahms’ kärvhet och litet nyktra
instrumentation, när han når som högst, och Schuberts
Schmelz och oemotståndliga charm, vad han
än rör vid. Alexander Lernet-Holenia har
med sin nya roman blivit en språkkonstnär
av första rangen, han har den store
violinistens stråkdrag, den mjuka vaggande
rytmen, det rikaste ordval och hela den wienska
inställsamheten och gratien. Förunderligt, hur
allting blommar under hans hand just när
det gäller att forma ett ämne, som i sig
rymmer så oändligt mycket av skräck och
brutal grymhet, av meningslöshet och offer av
allt det som under fredliga dagar är livets
egentliga innehåll och tjusning.
Ar det därför att denne österrikiske
författare skildrar själva undergången, det sista
andedraget i denna till synes meningslösa
dragkamp mellan Europas stormakter, själva
35—Ord och Bild, 44’.e årg. «
Alexander Lernet-Holenia.
övergången till det andra, det normala
tillståndet, freden, som hans inspiration fått
sådana vingar att flyga med? Har han, när han
sent omsider gick att gestalta den stora
upplevelsen, förnummit hur allt som sker, om av
liv eller död, om högsta gott eller högsta ont,
om fött av vansinne eller av geniets sinnen,
på ett outgrundligt sätt flätas samman av
tillvarons gud till en enda stor och hel vävnad,
där vi människobarn förmå glimtvis skönja
än den ena än den andra ränningen, men
blott ana, och även det endast i våra högsta
stunder, att den ena tråden oupplösligt är
bunden vid den andra sida vid sida, kors och
tvärs? Jag vet det inte, vet bara att på något
hemlighetsfullt sätt är intrycket av denna
roman om det österrikiska krigets avslutning,
om myteri och kamp mellan trupperna i släkt
med Wassermanns helt och hållet olika
parafras över den nya människans sjukdomsläge.
Där Wassermann analyserar sig till blods och
löser upp hela sin framställning i en
mosaik-artad karta över alla tänkbara konflikter, där
gestaltar Lernet-Holenia sitt ämne, där
berättar och skildrar han med en förmåga av
spänning, som stundom snuddar vid
äventyrsromanen. Ja, det finns ett kapitel, flykten ur
det belägrade huset genom källrar och
underjordiska gångar, som är alltför bred och skulle
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
