Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
der Fluss» av Josef Mühlberger. I sin blida
vemodiga musik här historien en slavisk
klang, och kanske man i detta samband får
nämna en redan äldre romanpoet, en
utomordentligt fin psykolog och skicklig stilist,
Hans Carossa, förtjänt att uppmärksammas
även hos oss.
Att det finns emigranter som skriva är ju
redan sagt. Men den stora
emigrantlitteraturen som hunnit växa upp, kan i denna
uppsats tyvärr blott ägnas en rad. Den fordrar
sitt särskilda kapitel, den både hör och hör
inte till den övriga tyska litteraturen av i dag.
Vi finna bland den ganska stora skaran en
gammal bekant, Georg Hermann, ryktbar
för sina förtjusande romaner från det gamla
Berlin, »Jettchen Gebert». Han har utvecklats,
blivit en ganska spirituell filosof i sin
berättelse om Ruth, som skall föda ett barn
utanför äktenskapet, »Ruths schwere Stunde».
Adrienne Thomas kommer med »Drei viertel
Neugier» (översatt), en kärlekshistoria från
krigsåren med ett självmord, som förefaller
litet omotiverat, enär hjältinnan skildras som
ett konstnärligt geni, något som både hon
och hennes skapare tycks glömma bort. Den
är skriven med temperament, men når
ingalunda lika högt som den med rätta berömda
»Kathrin wird Soldat». Vem kan mäta vad
dessa emigranter förlora av möjligheter under
sin landsflykt?
En annan känd kvinnlig berättare av rang,
Anna Seghers, har valt ut ett ganska
ovanligt tema, de politiska striderna i en tysk
by före den sista revolutionen och lyckats
ge en mycket god miljöbild och en lika säker
framställning av ett enskilt människoöde,
som råkat komma i konflikt med samhället.
Joseph Roth, känd för sin mycket betydande
människoskildring »Hiob», har gett ut en
historia »Tarabas, ein Gast auf dieser Erde»
historien om en brottsling i stort format men
underligt abstrakt och konstruerad med
hjärnan i stället för fantasien. Lion Feuchtwanger
däremot lämnar ett ypperligt referat av själva
krisen kring år 1933 med sin även i Sverige
lästa »Die Geschwister Oppenheim», och
Arnold Zweig ger en mycket värdefull historik i
»Bilanz des deutschen Judentums», där han
dock på ett mycket uppenbart sätt
överskattar Freuds gärning. Den kände
romanförfattaren Alfred Döblin skriver en broschyr
om »Jüdische Erneuerung» och Ernst Toller
en biografisk skildring »Eine Jugend in
Deutschland». Bert Brecht, som är ett huvud
för sig, har med hjälp av sin berömda
operatext skrivit en roman »Dreigroschenoper».
Hermann Kestens stora roman »Der Gerechte»
förefaller vara en ansträngd, nästan
expressionistisk studie över Kung Learmotivet,
till-lämpat på vår tid. Samme författare har
samlat ett stort antal intressanta noveller
av emigranter och andra under titeln
»Novellen deutscher Dichter der Gegenwart».
Hela denna emigrantlitteratur är ju en
nyhet, det är en litteratur som växer fram
med feberlik kraft under trycket av en
enastående tragisk situation, och man bör vakta
sig för att fälla något som helst slutgiltigt
omdöme.
När jag sitter och tänker på allt jag läst
av den nya tyska litteraturen i romanens och
novellens form, undrar jag dock om jag inte
varit orättvis i mitt totalomdöme. Är den
inte dock rik på uppslag och idéer, speglar
den måhända inte i högre grad än den övriga
europeiska litteraturen det som rör sig på
djupet av den europeiska människan, även
om den inte så ofta mäktar att tränga upp
till ytan och förläna verket en form som är
slutgiltig och varar över den dunkla
morgondag alla vänner av den europeiska
litteraturen spana efter vid horisonten?
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
