Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Richard Aldington. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
som nu läsa honom, aktualiserar vissa
företeelser, som vi själva bevittnat eller upplevt.
Stendhal fabricerade sina samhällskrönikor
mot bakgrunden av den napoleonska epokens
krig och omvälvningar, Wienkongressen,
reaktionen; vilket överväldigande intryck dessa
händelser än må ha gjort på en dåtida
iakttagare (och frågan är hur pass djupt denne
amatör och egocentriker verkligen engagerat
sina lidelser i det stora drama, som
upprullades för hans ögon), oss ligga de
fjärran. Vår beundran för »Le Rouge et le Noir»,
»La Chartreuse» beröres minimalt av det
intresse han till äventyrs själv kan ha haft
för vissa den gången aktuella problem, som
skymta i hans böcker. Vi läsa honom med
nöje, men den förvandlingsprocess, tack
vare vilken den rätt obskyre Monsieur Beyle,
intendenturofficer och konsul, ingick i den
litterära »evigheten» under pseudonymen
Stendhal, är redan alltför ogenomskådlig för att
inbjuda till några mera givande funderingar
över »vad som gjorde verken».
Aldington däremot — för att ta detta
språng fram i tiden — ger det mest eklatanta
bevis på hur en författares hela produktion
inspireras och fylles av en enda, allt
överskuggande upplevelse. Det var kriget (och
vad sedan följde) som gjorde honom till
den man han är, som bestämde hela hans
livsinriktning, hans politiska och moraliska
idéer, och bragte hans gåvor till mognad.
Naturligtvis hade han gjort sig ett namn även
annars — men som vad? Hans akademiska
utbildning, några essayer och diktböcker, en
del översättningar av latinska och grekiska
poeter och moderna fransmän vittna om
vart hans intressen pekade. Ödet ville
annorlunda: som tusentals ungdomar av hans
klass och årgång kastades han oförberedd in
i den blodsorgie, som blev början till slutet av
ett skede i Europas historia. Den själskris
han genomgick är ingenting för honom
betecknande, men det kom på hans lott att ge
ett skarpare och mera övertygande uttryck
än någon annan levande engelsk författare
åt den hätskhet, förtvivlan och avsky för
allt det bestående, som kriget utlöste i så
många känsliga och ideellt anlagda naturer.
Av alla de f. d. kombattanter på den engelska
sidan, som utbytte svärdet mot pennan, är
ingen bittrare i sitt hat mot de människor och
den sinnesart, som buro ansvaret för det
skedda, och ingen i grunden otröstligare än
Aldington.
Det står klart för honom att hans land i
främsta rummet har sin — som han ser
den —• odugliga och efterblivna härskande
klass att tacka för sina olyckor. Redan i
prologen ■—- ett mästerstycke av grym satir
och koncis berättelsekonst — till »Death
of a Hero» (1929) hette det: »Det är Englands
tragedi att kriget inte har lärt dess
Winter-bournar något, och att det har styrts av
löjliga narrar och en gnisslande
civilförvaltning av modlösa män och kvinnor, under det
att de unga ha slängt sina jobb i pur
förtvivlan. Gott strafe England, är en bön, som
till fullo besvarats — genom det oförnuftiga
i att låta dessa gamla Winterbourne-narrar
sitta kvar och låtsas som om de levde.» Några
år senare, i »Ali Men are Enemies» (1923),
upprepar han sin anklagelse: »Ja, det var
obestridligt att dessa Scropes hade tappat
kontakten och förmågan att leda, vanmäktiga
inför den moderna tidens oerhörda krafter
och massrörelser.» Blodigt gycklar han med
det gentlemannaideal, som dessa »ledare»,
dessa »riksbyggare» förmenas representera:
»Evans var försedd med den typiske brittens
noshörningshud, denna blandning av
okunnighet, inbilskhet och självbelåtenhet, som
utgör ett tredubbelt pansar mot intellektets
pilar»; »hans ögon hade just den verklige
gentlemannens rätta grad av uttryckslöshet,
som alltid tangerar gränsen av idioti utan
att någon gång riktigt nå den», etc.
Sportens förträffliga inverkan på
folkkaraktären är ett ämne som besjungits i alla
tonarter. Hur ofta ser man inte just
engelsmännen här åberopas som föredöme! Men
när kroppskulturen går till sådana
överdrifter som där och bedrives så ensidigt . . . ?
Aldington ser faran. Han menar att hela
det engelska samhället är på väg att
kreti-niseras genom denna barnsliga dyrkan av
jockeyer, pugilister och bollsparkare. Hur
kan intellektet bli annat än lidande, då
arm-och benmuskulaturen av en hel nation
betraktas som den viktigaste delen av vår
person och tränas därefter? Man anar hur
en f. d. frontkämpe, som lärt sig av
erfarenheten att ett snabbt omdöme är en
värdefullare tillgång, när det gäller, än en svällande
vad och gorillakäftar, skall se på denna
speciella form av folkfördumning.
Sarkas-merna avlösa varandra! Läs hans
beskrivning av Mrs Winterbournes trettionde
älskare: ». . . en av dessa sympatiska, rara,
sportande engelsmän med ett minimum av
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
