Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Hedqvist. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
gerådes han av Selander och debuterade i
Göteborg. Här och i Helsingfors tillbragte
han fem läroår, under vilken tid han uppbar
en hel del huvudroller. 1906 kom han till
Svenska teatern i Stockholm, där han
stannade i tre år. Han framträdde genast i
betydande uppgifter och väckte intresse, även
då han inte helt lyckades. Hans mest
uppmärksammade roll under denna tid var av
komisk art, Baron von Lindencrona i Moral
av Ludwig Thoma. Man kan säga, att den
betecknar Hedqvists konstnärliga
genombrott i Stockholm. 1909 inträdde han i
Dramatiska teaterns ensemble och under sin
andra säsong där slår han sitt avgörande slag
i Taifun. Han träder obetingat fram i första
ledet och intar från och med denna framgång
platsen som medtävlare till sin mer än tio
år äldre kollega, Anders de Wahl. Under en
följd av år stodo de sedan jämsides på samma
platå, både när det gällde de monumentala
hjältegestalterna, de stora karaktärsrollerna
och komediens förgrundsfigurer. Hedqvist
tillbringade senare några år vid Svenska
teatern och Oscarsteatern men återvände 1927
till Nationalscenen, där han slutade sin
bana.
Inom filmen intog han under dess stumma
tid en rangplats.
Även beträffande Ivan Hedqvist har man
läst berättelsen om 12-åringen, som stod i
teaterkorridoren utanför den store
direktörens loge och ville ha engagement, om
pojkårens teatervurm, manifesterad i spektakel
på vindar och i skjul. Man har inte lika lätt
som mången gång annars att se sambandet
däremellan och den mognade mannens
gärning. Hans konst hade så litet av
teaterspelandets naiva glädje, av drömmar och av
längtan att fly bort från en bister verklighet,
som man så gärna förbinder med ungdomligt
teatersvärmeri. Man skulle ha lättare att se
upprinnelsen till denna bana i en mans
medvetna vilja att ge verkligheten, om än aldrig
så hård och bister. Han var inte rädd att se
sanningen i vitögat. Han var skeptiker —
hans skepticism tycktes emellanåt kunna
växa till människoförakt; kanhända vände han
den till slut inåt, mot sin egen konst.
Kanhända var detta början till slutet.
Claudius i Hamlet. 192^.
Akvarell av Nils Dardel.
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
