Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henrik Schück. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G 7i nn ar
Castrén
av hans verk växer ständigt. Alla äro de
fyllda av nya forskningsresultat,
inspirerade av samma forskningsglädje som sedan
ungdomen varit hans stora passion, rika
på idéer och uppslag som hans ungdoms
och hans mannaålders skrifter. Trötthet
existerar icke för honom, annan vila än
den som ligger i att övergå från ett ämne
till ett annat har han aldrig behövt, så
snart manuskriptet till en bok är färdigt,
börjar han på manuskriptet till den nästa.
Det är en hel litteratur han hunnit skapa,
och en litteratur som sträcker sig över
vida fält. Icke blott den egentliga
litteraturhistorien, utan också nordisk mytologi,
svensk medeltidshistoria, konsthistoria,
Roms kulturhistoria. Och aldrig uppträder
han blott som referent av andras resultat
— överallt har han något eget att bjuda
på, i fakta eller i synpunkter.
I nutidens Norden är Henrik Schück den
störste humanisten, lärdare och vidsyntare
än någon annan.
Hans två storverk, sammanfattningen av
hans lärda mödor, tillika de fullödigaste
uttrycken för hela hans personlighet, äro
hans Allmän litteraturhistoria och den
tredje upplagan av Illustrerad svensk
litteraturhistoria.
Litteraturhistorien i Europa, egentligen
en skapelse av romantiken, pånyttföddes
under decennierna närmast efter
i8oo-ta-lets mitt. Litteraturhistorien och
kulturhistorien knötos nu fast tillsamman.
Hettner och Taine äro de representativa
namnen för denna pånyttfödelse. Taines
miljöteori gav denna nya uppfattning dess
teoretiska grund; Hettners stora verk om
1700-talets litteratur och Taines engelska
litteraturhistoria visade dess praktiska
till-lämpning. På denna uppfattning bygger
också Schück sitt verk. Den
överensstämmer också med den realistiska tidsanda,
som behärskade världen under hans
ungdom — hans första större uppsats, om
Fryxells Bellmanskarakteristik, trycktes
samma år, 1879, då Röda rummet såg
dagen och den svenska naturalismen
föddes. Redan där ställer han upp den
historiska litteraturvetenskapen mot den
spekulativt estetiska, som dittills i stort sett
varit den ensamrådande i Sverige. Än
skarpare och mer programmatiskt formulerar
han några år senare sin ståndpunkt i
inledningen till sin första Shakespearebok:
Hvad själfva behandlingssättet angår har
jag sökt göra detta så historiskt som möjligt.
I allmänhet en fiende till den spekulativa
äste-tiken, har jag under studiet af Shakspere och
hans kommentatorer alt mer och mer blifvit
styrkt i min åsikt om dess oanvändbarhet för
literaturhistorien. Sedd genom de filosofiska
synglasen har skalden också framstått såsom
en fullkomligt modern författare, besjälad af
vårt århundrades ideer och mätbar efter dagens
sist uppfunna system. Men hur högt man än
vill sätta snillets divinatoriska förmåga, är hvar
och en dock i främsta rummet barn af sin tid,
seende med dess ögon och kämpande dess
strider. — För literaturhistorien torde det i alla
händelser gälla såsom en fundamentalsats, att
blott såsom det renaste uttrycket för sin tids
sträfvanden kan skalden göra anspråk på att
bevaras i eftervärldens minne. — Först genom
att försöka ställa sig på hans egen ståndpunkt
— fullkomligt kan detta aldrig lyckas — kan
man uppfatta honom. Men den väg, som för
fram till denna ståndpunkt, slingrar sig ej fram
öfver den spekulativa ästetikens gungflyn; dit
ledes man blott genom den historiska
forskningen. Hvad jag åsyftat är således att ur
Shaksperes egen tid begripa honom, på grund hvaraf
jag äfven så mycket jag kunnat sökt undvika
att i hans arbeten iülägga ideer, hvilka äro
specifika för vårt århundrade. Likaså har jag sökt
hålla mig fjärran från ali konstlad djupsinnighet.
Denna programförklaring nedskrevs för
mer än ett halvt sekel sedan. Men Schück
har under hela denna tid i sitt verk
förblivit den trogen. De litteraturhistoriska
teorierna har han icke nämnvärt brytt sig
om att diskutera. Och om de riktningar
inom litteraturhistorien, som under senare
tid lagt ali vikt på den individuella
psykologiska och stilistiska analysen, har han
icke bekymrat sig. Han har stått fast på.
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
