Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kampens och harmoniens målare. Italiens mästare speglade hos två svenska skalder. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
föras och tecknas var efter sin art.
Överallt, heter det, griper mästaren det
betyd-ningsfulla, även i tavlor av mera jordiskt
kynne, och som en kraftig slutreplik
till samtiden heter det, att endast om
konstnären vet att adla den lägre verkligheten,
får hans verk en fläkt av evighet. Sådan är
den lära som Vatikanens stanzer ge, nu
och för alltid.
Poemet är en hymn icke blott till konstens
idealism utan också till harmonien såsom
det högsta i tillvaron, och jag tror inte att
svensk diktning har en mera energisk och
målmedveten sådan. Här finns ingen
tvekan —■ så tragiskt praktfull den molnfulla
himlen ter sig, det rena och djupa blå
är för mera. Hur stod ej detta i trotsig
motsats till den predikan, som i den mulnande
sekelskymningen hade dagens öra och som
mycket riktigt också ville omvärdera den
store italienske målaren! Och dock
representerar det själsliga krav och värden,
dem icke blott en doktrinär platonism
eller nyklassicism men även den mest
relativistiska erfarenhet till slut måste
erkänna som alltid återkommande för
människors barn.
Wirséns stämma överröstades tills
vidare av stormen. Hans Rafaelsdikts
skönhet består, och dess här citerade, i plastisk
stenstil utformade sentenser skola kanske
rentav upptäckas en gång i framtiden,
avsynas och gillas till det värde de kunna
få när den dagen riktigt är inne.
II.
»Detta lugn utan kamp» — lotten att som
lyckoprins få det högsta till skänks av
en övergenial natur var något avgörande
för Wirséns värdering av Rafael. Oscar
Levertin däremot finner den »lättköpta»
lyckan i de Rafaelska bilderna tyda på
en »gyllne medelsnittsmänniska». Jag tror
att denna uppfattning och därför även
denna värdering är falsk. Någon medel-
snittsmänniska ens i ganska hög mening
bar Rafael ej varit, och lyckan i hans verk
ej lättköpt på samma sätt som hos ringare
naturer.
Liksom Wirsén är Levertin genompyrd av
romansk bildning, av-fransk ocli italiensk
historia, vitterhet och konst ifrån alla
tider. Frågas kan, om ej just dessa två
diktare varit det mer än några andra hos
oss. Rococon har väl här ej haft en
känsligare kännare än Levertin, och ändå drog
han sig ifrån den självsvåldiga gudinnan
för att dväljas i åskådning av sublimiteten
hos Dante och Italiens stora konstnärer.
Söderns solskensvila fångar även hans lyrik
— och hur har ej den, som skrivit »Den
helige kammakaren» levat med i Sienas
dystert praktfulla medeltid, den som diktat
»Trastevere»-novellen dvalts i de romerska
kyrkornas rökelseluft och de romerska
bakgatornas obskyra vinklar och vrår,
för att blott nämna miljön. Neapelgolfens
skönhet med hägringarna från mytiska
och senantika tider har inspirerat den
hymn till Lucretiusdiktens obönhörliga
världslag — dura lex sed lex —- som är
Levertins intima bekännelseskrift. Den hör
onekligen snarare ihop med atomernas
virveldans och livsstridens verklighet än
med platonismens vila i en skugglös
idealitet.
Med andra ord vill detta då även säga,
att Levertins instinkter mer stämde med
det sixtinska kapellets mästare än med
stanzernas.
Icke desto mindre uppskattar han den
store från Urbino i ordalag, vilkas
betagenhet i och för sig knappast ger Wirséns
efter. Att hans kritiska prosa uppdrager
begränsningslinjer, som Wirséns lyriskt
deskriptiva poem ej kunde draga, ligger blott
i sakens natur. Så när han påpekar hur i
stanzernas allegoriska takgestalter »den
akademiska konsten», d. v. s. den
börjande för steiningen, »oförnekligt har sin
begynnelse». Men, tillägger han med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
