Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kampens och harmoniens målare. Italiens mästare speglade hos två svenska skalder. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
Harmoniens ögonblick bär alltid dödsfröet
fördolt inom sig själv, och medan Rafael målade
dessa bilder, som beteckna realisationen av vad
hela renässansen eftertraktat, höll en ensam man
icke långt därifrån på att skapa ett verk som
lärde, att människosläktet aldrig får stanna eller
andas ut, hur skön den harmoniska
middagsvilan än är med sin sol över jorden.–-Blott
ett år efter Rafaels fresker blev ju Michelangelos
tak i Sixtinska kapellet färdigt.
Och, tillägger vår svenske kritiker-poet:
Detta är enastående och ensamt,
ojämförligt och över allt annat. Han genomgår
Sixtinska kapellets väsentligheter i en av
de med säkerhet mest briljanta exposéer
de överhuvud kunna ha fått: den målade
takarkitekturens »bärande trälar, ett naket
släkte från en saturnisk ålder, oberörda
av allt annat än sina lemmars hälsa och
kraft, det enda lyckliga människosläkte
Michelangelo skildrar». Så är det
skapelsehistorien, Jehova som den första
virvelstormen, som väcker materien, och såsom
världsdanaren, vilken oemotståndligt
tvingar kaos till ordning, skiljer ljus och mörker
och skapar människorna, först med stolt
fadersglädje, sedan med sorgsen förkänsla
av deras plåga — menar åtminstone den
svenske uttolkaren. Lika fulla av ruvande
ängslan äro profeter och sibyllor i trots av
att de bära bud om Kristus, och frälsarens
egna förfäder äro samtliga »män och
kvinnor utan leende». Så blir den Kristus, som
slutligen kommer, själv icke den milde
och kärleksfulle Jesus utan den
förskräcklige, »knappast ens rättfärdige» domaren,
som störtar ett syndigt människosläkte i
fördömelsen.
Med andra ord är åtskilligt av detta
påpekat av andra, ty om någon konst har
denna gripit uttolkarnas skaror. Men
Levertins av ett djupt personligt känsloliv
färgade ord äro också kloka på hans egna
sätt, och framställningen utmynnar, som
ej sällan hos honom, i ett prosapoem,
vars slutsats kan diskuteras och motsägas
men vars lyftning rycker våra hjärtan
med. Så lyder denna syntes och
bekännelse:
Ett svårmod, inför vilket alla ord verka tomma
och små, utandas från dessa fresker. Man kan
blott böja huvudet och tiga, men tyst känner
man inom sig själv en outsäglig tacksamhet mot
den, som i kval och sorg skapat detta konstverk,
inför vilket ali renässansens längtan efter harmoni
bleknar. Det högsta i världen är alltså icke
skönhet och harmoni, det är här sagt en gång för alla
av den starkaste stämma människosläktet ägt.
Vilket ord innebär en djupare tröst inför
människosläktets historia–-inför den
oändlighet av blod, svett och tårar, med vilken det
måste köpa allt, som är stort och heligt, än detta
enkla, förklarande och försonande ord: Nej,
det högsta i världen är icke harmoni.
Vad skall nu tänkas härom? Vem når
djupast, Rafael eller Michelangelo, vilken
princip är högst, stridens eller
fulländningens? Möjligen är som antytt frågan
barnsligt ställd. Så mycket kunna vi
säga: själsstormar och svårmod ha
skapat Michelangelos konst, men att den blev
det den blev berodde på, att konstnären
var Michelangelo. Förnimmelsen av hög
harmonisk klarhet har funnits hos andra,
men endast hos Rafael har den danat
stanzernas bilder. Det bleve då a.tt
jämföra, icke principerna men mästarna.
Inför genier av denna rang är dock även den
jämförelsen illusorisk och vår personliga
känsla kommer att fälla utslaget — som
otvivelaktigt hos Wirsén och Levertin, och
även när den känslan vill söka stöd hos
filosofisk platonism eller hos världslig syn
på livet.
Men liksom vi skakas av Michelangelos
tragik och betagas av den rafaelska
»mid-dagsklarheten», så griper oss den så olika
färgade själfullheten i Levertins kritiska »brev»
och den wirsénska dikten, alldeles oavsett
hur vi ställa oss till deras förkunnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
