Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Jean Sibelius. Till mästarens sjuttioårsdag. Av Sulho Ranta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S ti i h o R a n t a
historia. Även Kareliasviten har
sammanfogats av historisk tablåmusik. Valse triste
åter har komponerats för Arvid Järnefelts
drama Döden. Så ha vi med dessa verk
kommit till en ny sida hos Sibelius.
Undertecknad tillät sig en. gång att fråga
mästaren, hur det kom sig att han åren
kring sekelskiftet komponerade så mycket
för scenen. »Ja», svarade han, »det var på
det viset, att det var den enda art av musik
man fick betalt för på den tiden och
hederligt betalt». Detta var givetvis inte det
enda skälet. Allt som Sibelius skrivit för
teatern ger vid handen, att han med en
sällsynt instinkt förmått leva sig in i
scenens värld och dess mångahanda krav.
Trots detta har han aldrig skrivit en opera
(utom en, Jungfrun i tornet, ett
tillfällighetsstycke i en akt, som dock torde kunna
förbigås), men så mycket mera musik för
talscenen.
Ingenting vore intressantare än att dröja
vid de kompositioner Sibelius skapat för
teatern. De innehålla exotism före
exotismen (Belsazars gästabud, där till och med
impressionisternas heltonskala gör sig
gällande i Khadras dans), de erbjuda
jämförelsepunkter med den samtida och något
senare europeiska musiken (musiken till
Maeterlincks Pelléas och Mélisande, ett
motiv som två sådana kontinentala
storheter som Debussy och Schönberg
begagnat sig av), där möter historisk
stilisering (Konung Kristian II) och
arkaise-rande medeltidsstämning (Det gamla
spelet om Envar), naturkrafternas rasande
spel (Stormen), lätt komik vid sidan
av elegiska dödsstämningar (Som ni
behagar), lyrik och mystik (Svanevit och
Döden). I raden av dessa för scenen avsedda
verk finnes till och med en hel
balettpantomim Scaramouche — som kan
anses vara en senfödd avläggare av den gamla
commedia dell’arte — sägnen om en med
magisk kraft begåvad violinkonstnär och
en jungfru som älskar honom. (Vid
verkets urpremiär i Helsingfors spelades
hennes roll på ett medryckande sätt av Ruth
Snellman, en dotter till Sibelius.) Redan
dessa flyktiga antydningar ge vid handen,
huru mångsidig Sibelius är som
kompositör för scenen. Och ännu mera vidgas
gränserna, då vi betrakta hans övriga
tondikter.
Sibelius är icke blott djupt förtrogen
med den forna finska folkdikten och dess
föreställningsvärld. Han kan kläda sig i
den antika aiodens eller rapsodens mantel
och förtälja om Pan och Echo, om dryader
och nymfer (Impromptu, op. 19), om
Oceani-derna, och han kan komponera ett sådant
epinikion som ovannämnda Atenarnas sång,
lika mycket hellensk som fosterländsk.
Han kan också gripa till trubadurens viella
och dikta om barder, om nattliga ritter
och om soluppgångar, eller sjunga en
serenad för sin donna. Och han kan — till
och med under sin Kalevalaperiod — tolka
nyare poesi —■ t. ex. A. Oksanens dikt om
Vellamos jungfrur och forsfararen — eller
en hjältesaga: Snöfrid.
Balladen, den berättande dikten är
Sibelius egentliga område. På tal om hans
hithörande verk ville man ännu en gång
använda ordet fresk. Han är en
monumental kompositör, hans planläggning är
storstilad, han är en de stora ytornas och de
mäktiga synernas man. Alla dessa
egenskaper framträda — utom i balladerna —
framför allt i hans symfonier. Men bdden
av honom — även då den ges så kortfattat
som här är fallet — skulle sakna ett
viktigt drag, om vi inte nämnde några ord
om hans kompositioner i smärre format.
Söker man anknytningspunkter mellan
monumentalkonstnären och lyrikern
Sibelius, så finner man sådana exempelvis i
sången På verandan vid havet (V.
Rydberg). Som mejslad i sten, samtidigt clra-
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
