Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Jean Sibelius. Till mästarens sjuttioårsdag. Av Sulho Ranta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I h o R a n i a
folkdikten. Den kommer oss så nära redan
i de första takternas klarinettsolo, att vi
tillägna oss den utan vidare: den är vår
symfoni. Detsamma gäller även den andra
symfonien, långt mer subjektiv än den
första: vi upphöra aldrig att gnola
huvudtemat i finalen, då vi återvända från en
konsert, där den åter en gång brusat fram
i hela sin betvingande styrka. Den har
— åtminstone för oss — något
shaman-mässigt, något av den magiska kraften
hos en trolltrumma.
Men så börja utsikterna förändras: det
är som om kompositören skulle vända sig
inåt, stanna för att grubbla på de gåtor,
som stiga fram endast för honom. Någon
gång i våra bästa stunder kunna vi följa
honom åt och glädjas däröver. Mästaren
yttrade en gång till den som skriver detta,
inte för att framhäva sin egen fjärrsynthet,
utan för att uppmuntra oss yngre: »alla
mina symfonier ha krävt tjugu år för att
bli förstådda». Och detta är sant; först
nu börja vi få ett grepp om innebörden
av den fjärde och den femte symfonien
— utförda för första gången 1911 och 1915—
dessa kanske mest problemfyllda bland
Sibelius sju storverk. Det är som om den
hemlighetsfulla slöja, som höljt den fjärde
symfonien, skulle lätta och det
symboliska i den femte bli verkligare än förr, utan
att verken förlorade något av sin mystiska
och symboliska prägel. Men — och detta
måste upprepas ofta, då det är tal om
Sibelius — själva musiken, symfoniernas
verkliga musikaliska substans, har först nu
kommit till sin rätt, blivit förstådd, och
den visar ännu en gång, att Sibelius
kompositioner äro musik framför allt annat.
Därför förefaller det ofta — även i denna
stund — så svårt att tolka dem i ord.
Om symfonierna må ytterligare sägas,
att den sjätte är mindre svårförstådd än
den fjärde och den femte; den kan anses
vara besläktad med den tredje, som är
realistisk och idyllisk samtidigt. Den sjunde
symfonien avviker från alla de andra genom
att den består av en enda sats. De första
takterna äro så enkla — endast en
diatonisk skala, som går nedifrån uppåt — att
man, då man hör dem, kommer att tänka
på ett ord Sibelius yttrat i sin ungdom:
»Kompositören bör sträva till den yttersta
enkelhet och klarhet.»
Vid ett jubileum som det nu
ifrågavarande ändas inget tal utan en lyckönskan
för framtiden, och jag vågar ansluta en
sådan även till denna artikel. Därförinnan
dock ett par ord om annat. Senaste år
fyllde Richard Strauss, och detta år fylla
Glasunov och Sibelius sjuttio år. Stora
namn alla tre. Men frågade man mig, vilken
av dessa jämnåriga mästare är den
modernaste, så skulle jag svara på följande
sätt. Glasunov har aldrig varit modern,
han var i sin ungdom alltför starkt fången
av sin lärare Rimski-Korsakov, och som
äldre blev han akademisk. Strauss var
modern den gången då han skrev Till
Eulenspiegel och Zarathustra,
hypermodern rent av då Salome kom till, men nu har
man gått honom förbi för länge sedan:
efterkrigets Germania — inte det
nuvarande —• överträffade i alla avseenden
honom i djärvhet. Sibelius har aldrig varit
akademisk, aldrig hypermodern — man
kunde måhända säga, att han var
hyper-nationell under sin ungdoms
Kalevala-period — men han har heller aldrig kunnat
jämföras med sina samtida. Han har ända
från början, mitt bland tidens växlande
riktningar, varit sig själv. Inte så, att han
stått stilla; han har alltid utvecklats och
skapat nytt. Han har inte slutit ögonen
till för något av det nya, men han har ägt
den få förunnade förmågan att ta vara på
det värdefulla i det. Så blir mitt slutliga svar
på ovannämnda fråga: av de tre
kompositörerna är Sibelius i denna stund
ovillkorligen den modernaste. i detta
sammanhang avser ordet modern givetvis icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
