Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Är modernismen omodern? Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar modernismen omodernr
Rotiau\lt. Den lilla Olympia.
Bergh uttryckte sig, färgmanövrer. Den har
nog gjort vissa landvinningar på färgens
område, t. ex. Derain. Vissa ha också sökt
tillgodogöra sig, som nog alltid varit
nödvändigt, lärdomar från de gamla mästarna.
Skall något bestående och värdefullt
komma fram ur modernismen och efterträda
denna? Den ansedde franske konstkritikern
och forskaren Elie Faure, säger \
»Målarkonstens dödskamp», att det snart inte
längre finns någon målarkonst. Det är ju
icke logiskt omöjligt, att denne pessimist
har rätt. Kanske har vår tids konst uttömt
sig. Mycket av både bildande konst och
musik tyckes tyda på det. Konsten skall ju
med sinnliga medel uttrycka det själsliga,
det personliga och stiliserade, som vi
människor se i naturen. Vi äro litet tomma
nuförtiden. Det blir inte ens någon visa av. Kanske,
får man väl dock hoppas, kunna vi bli
frodigare, sedan vi legat så länge i träde. Kanske
om några decennier det själsliga kommer att
växa fram igen.
Emellertid kan modernismen icke
rättvisligen dömas för att den ger så mycket av sin
tids väsen. Av frukten skall trädet dömas.
Allt konstbedömande är till en viss grad en
smaksak. De som stå utanför den
modernistiska religionen i dess mest konsekventa
former böra komma ihåg, att det stora
flertalet av dessa konstnärer uppriktigt söka
att uttrycka vad de anse vara ny och
värdefull skönhet, ehuru det, som i alla religioner,
också där finnes folk med något förljuget
under det milda docerande tonläget.
Skulpturen har i alla länder och ej minst
i Sverige genom gudarnas nåd och kanske
också genom konstartens egna betingelser
nästan helt och hållet undgått den löshet
och de avsiktliga missbildningar, som
gras-serat i måleriet. Men den modernistiska
målarkonsten har överallt — utom i Hitlers
Tyskland under de allra sista åren — mött
den mjukaste opposition. Modernisterna
själva och deras förespråkare ha under hela
denna period och i alla länder snabbare än
någon oppositionsrörelse i forna dagar fått
nästan hela kritiken på sin sida, erhållit
stipendier, inköp, platser i konstakademier
och museer. Det är i alla fall besvärligt och
arbetsamt och oftast föga lönande att vara
konstnär. Det är bara en krona, som »de unga»,
de må nu vara femtio eller åttio år, måst
undvara, och det är martyr kronan. Och man
skulle kunna tillägga: ju sjukare deras konst
blev, desto friskare förklarades den av den
mest inflytelserika kritiken.
Nyligen utkom i Danmark en bok av den
danske konstskriftställaren M. Peschcke
Køedt. Han kallade den Statusopgørelse i
Malerkunsten. Författaren vänder sig mot
den tvättäkta modernismen, mot de from-
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
