- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofjärde årgången. 1935 /
640

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Horatius. Oderna och epistlarna. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I v ar Harrie

original, ty det inhöggs i sten; och där
står även att läsa: CARMEN CONPOSVIT
Q. HORATIVS FLACCVS. Poeten var
således alis icke glömd; Augustus hade funnit
Romareodenas skald självskriven att dikta
kantaten vid hans regerings stora och
slutgiltiga segerfest. Det finns vittnesbörd om
Horatius’ svindlande glädje vid denna
beställning. När han övade in de goss- och
flickkörer, som skulle föredraga kantaten,
skrev han en extra hymn till Apollo och
Diana, som han tillägnade flickkören: »En
gång på era gamla dar skall ni stolt berätta
att ni var med på sekelfestdagen och
läraktigt sjöng med i vad som förestavats av
Horatius, skalden», — docilis modorum vatis
Horati. Det är enda gången han i sin lyrik
nämner sig med det förnäma romerska
namnet: som vätes hade den frigivnes son
rätt till det. Naturligtvis blev sedan
seku-larkantaten icke hans största dikt. Den
kunde inte undgå att verka officiell och
beställd, den var strängt bunden vid
festprogrammet, och diktaren nödgades efter
den romerska ritualens krav än fläta in
pedantiska formler, än röra sig i försiktigt
allmänna vändningar. Likväl böljar en
sällsynt solennitet genom barnrösternas
hymn till de ljusa gudarna, som skola
välsigna jordens frukt och ge människorna
frid — under Roms storhets hägn:

Gud med bågen! Skogarnas mö Diana!
Himlens strålande smycken, dyrkansvärda,
evigt dyrkade, hören våra böner!
Helig är stunden . . .

Gudar, skänken ungdomen rena uppsåt,
gudar, skänken vila åt ålderdomen,
gudar, skänken romarefolket välgång,
lycka och ära!

Horatius var nu över femtio år: han hade
åldrats tidigt och icke diktat på länge.
Men efter kantaten fick han erfara en sista
islossning och en mycket mild andra vår.
Han har visserligen icke genast publicerat,
vad denna nya alstringstid frambragt. Först
har han begagnat den nya pondus hans

ord fått till att mera utförligt och
systematiskt framlägga sitt i ungdomen utarbetade,
obrottsligt fasthållna litterära program. I
broschyren Konsten att dikta har han spänt
upp programmet på en solid stomme av
aristotelisk poetik, med lärda
litteraturhistoriska översikter, skarpa definitioner på
de godkända diktarterna, precisering av
förhållningssättet till de oumbärliga
grekiska mönstren och många visa detaljråd
om kompositionens och diktionens logik,
om iakttagelse och stilisering, om rätta
förhållandet mellan pretention och
prestation och mycket annat; avfattad i den
mognaste horatianska kåseritekniken har
skriften blivit den klassicistiska estetikens
heliga bok. Ett par mera speciella
diskussionsämnen dras in i den glättiga, av
återvunnen självkänsla glittrande konversation,
som fyller de bägge versbreven till Augustus
och till Florus. I brevet till kejsaren
skämtar han allvarligt med det slags nationalism,
som svärmade för den urlatinska, av
grekiska fasoner obefläckade poesien, och det
slags pedanteri, som mäter dikters värde
efter deras ålder:

Är det med dikt som med vin, att den självklart

blir bättre med ären,
frågas: i vilken årgång begynner ett diktverk
bli klassiskt?

Och svärmarna för det urlatinska erinras
om, att Latiums odling ovedersägligen
stod på ofri grund till slutet. De gamle hade
till sist själva saknat sångens gåvor och
tacksamt tagit emot dem, när de erbjödos:
Græcia capta ferurn victorem cepit ... I
sällskap med Florus erinrar han sig sin
ungdoms strider och svårigheter, då nöden
själv tvang fram hans vers; han skämtar
överdådigt med det som måste distrahera
en äldre diktande herre i det nya Roms
världsstadstrafik och gör utan agg en
munter skiss av huvudstadsintelligensians
klickar för inbördes beundran.

Själv låtsas han ha lagt upp fullständigt:
det är på tiden att han lämnar livets och

640

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0700.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free