Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Finlands historia i ny belysning. Av Tor Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett uppmärksammat föredrag. Det är den
germanskt rakryggade, fosterländska
pliktuppfyllelsen i Runebergs anda som han ser
segra över självsvåld och barbari i Finland
år 1918, och det krig, som där utkämpades,
blir för honom ett verkligt frihetskrig, där de
kulturfrämjande, samhällsbyggande,
västerländska krafterna nedbryta de stängsel som
rests i deras väg av ansvarslöshetens och
plikförgätenhetens österifrån inträngande
anda. Krigets tragiska karaktär av
inbördeskrig undanskymmes nästan helt av detta
faktum, och den vita arméns ledare,
Mannerheim, framstår som en lysande inkarnation
av det ridderliga mannamod, av den starka
vilja, av de aristokratiska hedersbegrepp
som ensamma kunde bana väg till räddning
från den hotande undergången. Med denna
Estlanders höga uppskattning av den
högresta ledarpersonligheten sammanhänger en
viss politisk konservatism. För att trygga
den från svenska tiden ärvda rättsordning,
som utgör grunden för det finländska
nationalmedvetandets utveckling, kräves enligt
Estlanders mening en stark statsordning,
uppburen av starka personligheter. Den
demokratiska regeringsformen av år 1919
vinner icke hans gillande, då den icke
tillförsäkrat landet en tillräckligt fast ledning.
Hornborgs inställning till kriget år 1918
har mycket gemensamt med Estlanders.
Även för honom framstår det i främsta
rummet som ett frihetskrig: »en strid för landets
självständighet, för hela folkets gemensamma
sak». Och Finland hade »kämpat den
västerländska kulturens kamp genom att stäcka
bolsjevismens framstormning mot
Skandinavien». Men samtidigt har han en öppen blick
för dess tragiska karaktär av brödrafejd.
»Drömmen om ett enigt folk i kamp för
landets frihet hade grusats», och krigets dubbla
karaktär »betecknar ett tungt och ödesdigert
arv för de släkten, som skola vårda och värna
det självständiga Finland». Ansvaret för att
Finlands folk stod splittrat i det avgörande
ögonblicket bäres av hela folket — det går ej
att avfärda de röda fyrtio procenten som
förrädare och banditer, om ock sådana funnos
ibland dem. De voro dock av samma kött
och blod och anda som de segrande vita,
och folkets egenskaper komma till uttryck
lika väl på den ena sidan som på den andra.
»Som en varnande Janusbild står frihets-
och inbördeskrigets minne vid begynnelsen
av det självständiga Finlands historia: dess
ena anlete talar om mod, kraft och offervilja,
dess andra om vildhet, barbari och tygellös
våldsamhet.»
 |
| Bernhard Estlander. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
