Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
F? f,
AL0tf>rEN6STRo!^
Albert Engström. Kolingen
betraktar sin g arni a hatt.
Handteckning.
fullständigt negligerat anatomien. Vi se
honom även i härlig svensk omskrivning i
Albert Engströms Koling, den suveräne
livsfilosofen, som skär till sina kläder, sin
kropp och sina meningar som honom lyster.
Ja, kanske vi se ett stycke av honom även
i Folke Filbyter, som rider sin magra märr
på Linköpings torg.
Det har sagts om vår modernistiska tids
konst att den är en förfulningens konst.
Jag skall inte här inlåta mig i den
vidlyftiga diskussionen. Men säkert är att den
så kallade fulheten även i vår tid liksom
under forna tider fått fullgöra sin viktiga
tjänst för förnyelse av det konstnärliga
språket. I konstens historia sker ständigt
depreciering av värden, som dittills ansågos
omistliga. Vi ha upplevat
harmoniskönhetens värdeminskning, och vi ha upplevat
natursanningens värdeminskning. När Kai
Nielsen och många med honom satt
ofantligt tjocka ben på sina kvinnor, har
han uppgett naturskönheten i ett ben
för det honom viktigare värdet av den
plastiska massans fyllda form. När Gauguin
som »en varg utan halsband» stryker kring
i sina marker, har han uppgivit den
europeiska traditionens stilideal för ett exotiskt
naturlivs form- och innehållsvärden.
Negerskulpturen har skänkt många modernister
medel till summarisk uttryckskraft i brutal
primitiv förenkling, för dem ett väsentligare
värde än den harmoniska plastiska
balansen. När Henri Rousseau lancerat naivismen
har barnaögats blick för väsentligheter,
barnahjärtats spontanitet i upplevelsen
varit för honom ett värde, för vilket han
utan avsaknad avstått från den mogna
mannens uppfattningssätt och utförsgåvor.
När Picasso stereometriserat har han
övergett naturen för att vistas i en abstrakt
värld. Det är även det ett tidens tecken.
Den primitiva människan sökte, ängslad
av livet, det livlösa, och ornamentet var
för honom en besvärjelse, enligt Worringer.
Den moderna abstrakta konsten i alla dess
faser är en liknande flykt från
verkligheten.
Vi befinna oss i en konstperiod, som för
oss fått sin karaktär bestämd av de ismer,
som prövat nya uttrycksformer. Vi tro
dock alltför lätt, att vi ensamma i
historien känt oss uppleva en dylik ismernas
och förvirringens tid. Jag behöver blott
påminna om den nyklassiske Goethe, som
även han såg konstens tempel belamrat
med manierister. Han indelade dem i
kopister, phantomister, undulister, rigorister,
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
