Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sicilianska konturer. Av Nils von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils von H o f s t e n
på de främsta, marmorklädda bänkarna.
Man kan inbilla sig att man ser
skådespelarnas gapande masker och hör körernas
sång.
Nu är, inbillar jag mig, sceneriet
våldsamt upprört.
Teatern och klipporna omkring den äro
fulla av larmande, skrikande,
gestikulerande människomassor, det är mest gubbar,
kvinnor och barn, många ha slagit sig ned
på de översta bänkraderna, de se och peka
utåt havet, och ibland blir det för ett
ögonblick alldeles tyst. Därute ligger den långa
raden av med järnkedjor förenade fartyg,
som stänger den stora hamnen och som de
atenska fartygen förgäves forcera. Det
behövs en klassiskt skolad fantasi för att se
striden för sig, det är lättare att höra
årornas dån och de väntande lanthärarnas rop.
I skolan läste man om något som
kallades det peloponnesiska kriget. Jag skall
inte vara orättvis, antiken levde nog ett
svagt liv under de susande gaslågorna vid
Engelbrektsgatan, om det också kanske
mest var latinstudiernas och egen läsnings
förtjänst. Det peloponnesiska kriget var i
alla händelser mest ett namn på något, i
vilket man stoppade in ett par årtal för
att det inte skulle vara alldeles tomt. Här
blir det plötsligt verklighet.
Kampens epilog lever sitt gengångarliv i
en annan del av den antika staden, som ju
nästan var en millionstad, den största i
Europa. Latomia dei Cappucini är
storslagen och vild och dock en betagande lustgård;
det skulle troligen vara svårt att leta upp
en reseskildring eller resehandbok på
svenska eller tyska som nämner de antika
stenbrotten utan att kalla vegetationen »yppig».
Men när man står vid randen, tycker man
sig höra de sjutusen fångna atenarnas
trotsiga rop och feberförvirrade kvidan.
Fängelset var ju, innan valven störtade in, till
stor del underjordiskt. Jag har inga
mått-uppgifter, och de kartor jag har till hands
äro ej tillräckligt exakta, men om alla
fångarna förvarades i detta stenbrott,
vilket väl dock är en obestyrkt tradition,
måste trängseln ha varit förfärlig; på var
fånge kan ej ha kommit mer än tre à fyra
kvadratmeters markyta. Deras kval voro i
alla händelser ohyggliga.
Öster om Etna går vägen nära
Cyklop-öarna, Faraglioni, som sägnens
Polyphemos slungade efter Odyssevs och hans
män, när hans öga stuckits ut. Solen brän-
90
J un o t emp l et i Agrigento.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
