Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Skjoldborg. 1861—1936. Av Johannes Buchholtz - I lövfällningen. Av Sven Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Buchholtz
— Sig mig engang, er det ikke Jeppe
Aakjær?
— Nej, det er Johan Skjoldborg.
— Saa er det jo Dig, der har skrevet
Jens Vejmand.
— Nej, det er Aakjær.
— Naa, er det Aakjær. Det er ham, der
ta’r sig nogen ordentlige Kaffepunche.
— Nej, det er mig!
Hvem kan garantere for en Anekdotes
absolutte Paalidelighed? Men denne kunde
i alt Fald være ægte. Saadan var
Skjoldborg: stille og beskeden, naar Talen faldt
paa hans Dyder — yderst frimodig i alle
andre Livets Forhold.
Engang, Skjoldborg og jeg gik en Tur
sammen over en grøn Mark ved
Limfjorden, standsede han, greb mig i
Frakkekraven og fortalte en af sine smaa
Oplevelser. En Husmand havde sagt til ham: Ved
Du, hvad Du er, Skjoldborg? Du er en
underlig, dobbelthjernet Månd!
Skjoldborg var henrykt over denne
Anerkendelse fra den jævne Månd, for han
vidste, at den var velment — og den var
tillige træffende for ham som Digter og
Foredragsholder.
Men hvor vilde det være svært at finde
et enkelt Ord, der var stærkt nok til at
karakterisere Johan Skjoldborgs
Hjertelighed og Menneskelighed.
/ LÖVFÄLLNINGEN
Av SVEN LAGERLÖF
Sin stora sådd till Intet hösten sår:
det dansar, droppar, duggar ned mot marken.
Snart som skelett och skuggor skymtar parken,
där löven lekte sommar sist i går.
Men över valven, höljd i silverhår,
ser månen ned. Den gamle patriarken
ler blitt mot träden, ger den sträva barken
ett höstmilt sken av oförgänglig vår.
En frostkall vindstöt genom kvällen far,
och utav syrsans än sen sommarns dar
solyra sång den sista klangen tonar.
Höst, du gör hjärnan kall och tanken klar.
Och sommarns heta fråga sig försonar
med ditt förlösande och lugna svar.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
