Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Axel Klinckowström. Född 24 december 1867, död 12 maj 1936. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
han var aldrig statligt tänkande eller
kännande.
Han berättade för mig, hur han, då
professorn i Würzburg, där han 1895 blev
filosofie doktor, tenterade honom på vad han visste
om örat, till dennes stora belåtenhet höll
ett entimmesföredrag om denna kroppsdel.
Han hade nog kunnat tala lika länge och lika
lärt om tungan. Lyssnade gjorde han helst,
då han hade något att lära. Jag påminner mig
— det var rätt länge sedan —, då hans vän
professor Phragmén på Axels begäran beskrev
de då nya Einsteinska teorierna. Han
lyssnade ytterst uppmärksamt och sade endast:
»Sade du medeters?» »Nej, moteters», svarade
Phragmén. »Jaså, då förstår jag.» Hela den
naturvetenskapliga sidan av Axel var en
tillsluten bok för mig. Jag kan icke säga ett ord
om hans undersökningar rörande
hjässpric-ken hos simfågelsembryoner, men Wilhelm
Leche, åt vilken Axel var docent i zoologi
vid Stockholms högskola, sade till mig, att
denne var den bäste lärjunge han någonsin
haft. Och under de år den nästan fanatiskt
arbetsamme Axel studerade vissa
bakteriearter — det var omkring 1930 ■— yttrade sig
bakteriespecialisten, professor Barthel till
mig ytterst gynnsamt om Klinckowströms
specialundersökningar, vilka också vunno stort
erkännande i den tyska vetenskapliga
världen. Jag minns honom sittande i sitt rum
med uppstoppade fåglar, säkert ofta skjutna
i sällskap med min barndomsvän, professor
Leonard Jägerskiöld, genom vilken jag som
pojke blev bekant med Axel, och stirrande
i timtal genom det dyrbara mikroskopet på
bakteriernas mystiska tilltag.
Hur svårt är det ej att riktigt sant och klart
uttrycka en persons väsen. Ändå svårare blir
det, då det gäller en motsatsernas man. Var
Klinckowström flitig? Var det förtal, att han
intet gjorde? Jag har bara känt en som
förtalade honom, men det så mycket intensivare
och ihärdigare och till den förtalades stora
skada, och det var han själv, som ivrigt och
till alla, som ville höra det, förklarade, att
han ingenting gjorde. Hans arbeten upptaga
emellertid en rätt stor bokhylla, och jag
känner ingen som så ihärdigt och oavlåtligt
arbetade med hjärnan och ibland också med
händerna. Han kunde aldrig vara overksam,
han trivdes riktigt bra bara i sitt arbetsrum.
Han fyllde sida på sida med sin stora
lättlästa handstil. Med något av en triumfkänsla
men också som om han hade piskan efter
sig, och denna piska hanterades av honom
själv. Man talar om homo faber, människan
som vill och kan förfärdiga något. Han
formade bland annat ljusstakar i lera med
groteska, av forntida sydamerikansk keramik
påverkade figurer och hade sin lust av sina
händers verk. För tjugu år sedan fabricerade
denne homo faber paradoxus sitt mästerverk,
som jag ej utan rörelse tänker på. Det var
ett vänligt gigantiskt skämt med den som
skriver detta, på vilket han under två år
på lediga stunder nedlagt så mycken energi,
lärdom och konstskicklighet, att han då det
blev färdigt väckte högsta beundran för sitt
versatila ingenium. Han förfärdigade föremål
och skrev handlingar som hade förbindelse
med ett otal, av honon uppfunna förfäder
till mig, och om det precis ej var hans syfte,
så blev det åtminstone resultatet, att det s. k.
Laurinarkivet blev ett jättelikt prov på en
polyhistorisk kunskap av mycket omfattande
mått. Det blev en vetenskaplig leksak, där
arkeologi, historia, språkkunskap, geografi
förbundos med den mest förvånande
imita-tiva och tekniska förmåga. I detta fria
vetenskapliga lekande kom det fram mycket av
Axel Klinckowströms personlighet, hans
vänfasthet, hans arbetsenergi, hans intelligens
och hans fenomenala vetande.
Han hade lust att omspänna allt vetbart
utom spökerier och tolkningar av
Nostra-damus’ profetior, kanske av den anledningen
att detta ej hörde till det vetbara. Han hade
naturligtvis litterära sym- och antipatier. Till
de senare kan man räkna Strindberg och
psykologiska moderna romaner. Han läste mycket
och en helt annan sorts böcker än hans
jämnåriga både i ungdomen och under hans
senare år. Viktor Rydberg, som han mycket
beundrade både som person och som
författare, stod honom nära. Här gjordes i denna
tidskrifts maj häfte i Fredrik Vetterlunds
artikel, skriven före Axel Klinckowströms död,
med fullaste fog ett undantag, då det gällde
Grottesången. Den förstod han inte.
Heidenstams lysande skaldeskap var honom
särskilt sympatiskt, och för versläran hade
Klinckowström från början och in i det sista
det största intresse. Iliaden och Odysséen
samt engelska detektiv- och äventyrsromaner
med sinnrik uppränning —- han uttalade
ordet »plot» med ett vördnadsfullt stötljud —
ägnade han sin speciella hyllning. Äventyret
och bragden var för denne jägare och
upptäcktsresande det som särskilt fängslade ho-
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
