Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Axel Klinckowström. Född 24 december 1867, död 12 maj 1936. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
och Paris. Långt tidigare hade han varit både
i Arktis och Antarktis och strövat omkring i
Sydamerikas tropiska trakter.
Man har homo sapiens och homo faber,
men så ha vi också homo loquax, den talande
människan. Få personer ha varit så
meddelsamma i skrift, på tryck och i tal som Axel
Klinckowström. Multum predicavit, heter det
om Paulus, och man tänkte även ibland som
ståthållaren Festus om samme apostel:
»mycken lärdom gör dig rasande». Man häpnade
också då Axel med sitt apostlaskägg böljande
kom med »sällsamma meningar» och kvicka
infall, särskilt då han hade talat upp sig.
Den lärde geografen riksbibliotekarien Erik
Dahlgren kallade Klinckowströms »Resa till
Jan Mayens land» för den roligaste svenska
resebeskrivningen. Vännerna kiknade av skratt
åt hans spirituella privata brev från Paris.
Många anse, att hans bästa verk var
jaktdikten »Örnsjötjuren».
Nyss sades, att han var road av engelska
detektivromaner, ett område som är mig
rätt främmande. Han har läst dem i
hundratal och skrivit ungefär ett dussin svenska
dylika. Det fanns rätt stora tag i den
»indo-lenta Klinckan». Jag är glad att kunna säga,
att hans romaner roade mig kapitalt genom
sin uppfinningsförmåga och den bild de giva
av hans egocentricitet och hans
äventyrslystna ande. Hans stora tvåbandiga arbeten
»Klinckans Minnen» och »Klinckan berättar
om böcker och vänner» höra till det viktiga
bland det mångahanda som kommit ut.
Ymnigt flöda skildringar om händelser och
personer, särskilt från den vetenskapliga världen.
Äventyr och skämt serverar han frikostigt,
och säkert kommer mycket i dessa böcker
att bli av stort värde också för framtidens
kulturhistoriker. Då Axel med en viss nervös
iver ville skynda på med dessa böcker, kände
han sig önska förekomma döden och hinna
berätta om allt det mångahanda han varit
med om.
Vänskapens feodala dygd — han hade ej
ogärna hört det adjektivet —- lyser igenom
dessa arbeten. Till sin död var han trogen
minnet av sin ungdomsvän Gustaf
Nordenskjöld, som avled 1895 och var son till Axels
store farbroderlige vän A. E. Nordenskjöld.
Klinckowström hade också en väninna, som
han särskilt var fäst vid — Idun. Och att sitta
i dess nämnd var för honom som för en prelat
att få en plats i kardinalkollegiet.
Helst skulle man dock se honom i det rum
hans vänner skämtsamt kallade »snillegrytet»
på Stafsund. I det vita Mälarslottet, där en
gång i leriga ridstövlar den lille prins Karl
på 1690-talet stegade genom salarna till sin
höge guvernör Erik Lindschöld, har han
härskat i över ett tredjedels sekel med sin hustru
Thyra, dotter till den europeiskt kände
astronomen Gyldén, som värdinna och
medregent-inna. Det är ej bara det ekonomiska, det
materiella och administrativa hon styrt. Hon
har också varit överbibliotekarie i det
synnerligen värdefulla biblioteket. Tack vare hennes
omtanke och klokhpt hade den orörlige och
orolige världsvandraren fred och lugn i sitt
skrivrum, prytt med bössor och haj krokar
och med ett jättelikt ormskinn av en i
Sydamerika av Axel skjuten jag tror Anaconda
och även med en synnerligen god målning
av ett arktiskt landskap i grått och svart,
utförd av sonen Harald.
I det rummet blommade Axel, där kände
sig den livstörstige pessimisten glad med sitt
arbete och även med sina vänner,
obarmhärtigt dissekerande sig själv. Där visade han
den sida av sin internationalism, som hör
ihop med slaverna, och konversationen blev
ett livande njutningsmedel, liksom tobaken i
den lilla pipa, på vilken han blossade. Den
något höga rösten sparade ej på sarkasmer.
Hans närmaste vänner veta dock, att det
fanns under den cynism han ofta bar på som
»skyddande förklädnad» en tacksam känsla
och en orolig och varm kärlek för hustru och
barn samt trofasthet mot dem som hade
rätten till namnet vänner.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
