Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vasatidens porträttkonst. Av Nils G. Wollin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils G. W o llin
bättre än någon annan ställer oss i kontakt
med de ledande personligheterna. Sedan
Christoffer Eichhorns grundläggande
arkivstudier på 1870-talet har denna
forskningsgren omfattats av ett flertal konsthistoriker
och ingående inventariseringar ha igångsatts
och i vissa fall slutförts, bland vilka särskilt det
av Sixten Strömbom organiserade och
medvetet slutförda Svenska porträttarkivet i
Nationalmuseum här må nämnas.
Arkivstudiet och föremålsstudiet har sålunda
kommit i jämnbredd, vilket är den enda
förutsättningen för ett gott resultats vinnande.
Några redan publicerade ikonografiska
undersökningar, såsom Strömboms angående Erik
XIV- och Gustav II Adolfporträtt, vittna om
den nya orienteringen. I dessa dagar ha vi
också begåvats med en sammanfattande
framställning av Vasarenässansens
porträttkonst, vars författare med framgång
skisserat de ledande linjerna utan att belasta
denna sin framställning med helheten
splittrande detaljer och attribueringsfrågor. Den
tendensfria boken är i hög grad välkommen,
nyttig och instruktiv.
Författaren till denna skrift är fil. lie.
Karl Erik Steneberg, som med
aktningsvärd energi och grundlighet ägnat sig åt den
äldre svenska porträttkonstens utforskande.
Med smidighet söker han sig fram på alla de
olika vägar, vilka kunna föra till resultat inom
denna svårbemästrade konsthistoriska
specialitet. På Eichhorns tid var det
huvudsakligen arkivalierna som förde fram till målet.
De instrument, som nu stå till förfogande,
äro både flera och mera aktivt verkningsfulla.
I synnerhet framhåller författaren vikten av
porträtthistorisk källkritik. Studiet av
porträttet som stilprodukt måste föregås av
klarläggandet av porträttets förhållande till
begreppen naturalism och idealism. För närmare
tidsbestämningar äro naturligtvis ingående
dräktstudier i stor utsträckning
utslagsgivande. De tekniska kännetecknen och de
individuella dragen i målningssättet måste
noga observeras. Men övermålningar och på
annat sätt dold eller skadad epidermis
hindrar stundom forskaren från bestämt
ställningstagande. Då finnas endast två utvägar,
att resignera eller att söka få porträttet ifråga
restaurerat. När så varit möjligt har
Stene-berg valt den senare tidsödande vägen,
varigenom flera värdefulla konstverk blivit
tillgängliga. Några i hög grad upplysande
exempel kunna vi få, om vi jämföra de här publi-
cerade porträtten med deras tidigare
tillstånd. Den tekniska materialanalys, som nu
för första gången anlitas, visar sig kunna ge
för konstvetenskapen värdefulla resultat.
En omständighet som försvårar forskningen
är att flera porträtt endast förekomma i
kopior, vilkas angivna data också kunna verka
förvirrande. Steneberg framhåller, att i regel
får man anse, att årtalet på en kopia eller
replik, som utförts under modellens livstid,
icke hänför sig till originalets utan till
kopians tillkomsttid. Men kopior, som utförts
efter den avbildades död, bära sannolikt
originalmålningens datum.
Redan i Vetenskaps-societetens i Lund
årsbok 1934 har författaren ingående behandlat
en del av här nämnda tidsavsnitt under
titeln »Den äldsta traditionen inom svenskt
porträttmåleri». Men uppläggningen är där en
annan. Attribueringar diskuteras och de olika
påståendena förankras i en ganska
omfattande notapparat. Bland annat ges en fast
utgångspunkt för bestämning av J. B. van
Uthers i det svenska renässansmåleriet så
viktiga insats.
I nu föreliggande arbete, med dess
huvudsakligen historiska orientering, har förf. gjort
sig fri från denna belastning. I stället för ett
detaljrikt koncentrat ger han, på de knappa
tre ark som stått till hans förfogande, en
lätt-överskådlig sammanfattning, i den mån en
sådan nu är möjlig. Tack vare sin djupa
förtrogenhet med ämnet har han kunnat sovra
materialet, utesluta och poängtera, så att
utvecklingen nu står ganska klar för oss.
Gustav Vasa var som bekant ej estetiskt
orienterad. Men han var en praktisk och
vittseende man, som väl förstod att konsten
fordrades för att ytterligare framhäva hans
konungsliga ställning. Porträttkonsten blev för
honom såsom för alla andra furstar, där det
monarkiska styrelsesättet blomstrar, ett
medel till manifestering. Den gav också upphov
till en inhemsk produktion. Under den
katolska kyrkans tid införskrevos de
märkligaste konstföremålen. Nu måste
porträt-törerna resa till ort och ställe för att
avkonter-feja vederbörande. Sålunda införskaffades
redan under den första Vasakonungens
regering dylika konstnärer.
Hantverkarbenäm-ningarnas mångtydighet i källskrifterna
försvårar emellertid i hög grad vårt
konstnärsbiografiska studium. De importerade
konstnärerna utnyttjades på mångahanda sätt. En
porträttmålare fick ofta i uppdrag rent de-
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
