Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - G. W. Palm. Klassikern i vårt landskapsmåleri. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
samt ha bidragit till att sätta även detta
äldre 1800-talsmåleri på dess rätta plats i
vårt medvetande. Museernas och
privatsamlarnas intresse har följts av en serie märkliga
utställningar och publikationer, vilka med
vetenskaplig allsidighet givit oss en ny och
långt intressantare bild av detta äldre
1800-talsmåleri. Vad som därvid varit den
angenämaste överraskningen, friskhet och fin
personlig halt, möter oss visserligen inte som
tidstypiska drag — men tillräckligt ofta för
att ge tiden en levande artistisk melodi.
I förgrundsplanet för dessa återuppståndna
konstnärer står sedan 20 år tillbaka klassikern
bland våra äldre landskapsmålare, Gustaf
Wilhelm Palm. Palm, som föddes 1810 och
dog 1890, hör till den svenska
konsttraditionens patriarker. Redan det yttre historiska
sammanhang, som hans liv illustrerar, kan
synas oss märkligt nog. Sina första lärospån
i teckning gjorde han i Esaias Tegnérs Lund,
vid Konstakademien i Stockholm studerade
han under C. J. Fahlcrantz, i Tyskland blev han
personlig vän till kompositören Schumann, då
ännu ung och föga känd, och till Johan
Kristian Dahl, banbrytaren inom nordeuropeiskt
landskapsmåleri, i Waldmüllers Wien levde
han med i arbete och konstnärsfester, till
Rom kom han, medan Thorvaldsen ännu
var kvar där; han var Emelie Högqvists
uppvaktande kavaljer under hennes besök
i den eviga staden 1841; på sin
slutliga hemresa 1831 råkade han under Louis
Napoleons decemberoroligheter bli oskyldigt
häktad men strax därpå bjuden på hovbal i
Tuilerierna — där han bl. a. träffade August
Blanche. Efter sin återkomst till Stockholm
gifte han sig med sin forne lärares, J. G.
Sandbergs dotter. På hans 80-årsdag 1890
hyllade honom bl. a. Viktor Rydberg med
verser, och Gunnar Wennerberg anhöll
under festmiddagen att få kalla den åldrige
hedersmannen för farbror. Ännu 1936 finnas
bland våra verksamma konstnärer
åtminstone två som börjat sin bana under Palma
vecchio’s lärarskap vid Konstakademien.
Finge man döma av denna
sammanställning, hörde Palms bana till de spännande,
romantiskt skiftande levnadslopp, varpå
1800-talets konsthistoria ger oss många prov.
Tvärtom präglas den i sitt mycket långa
lopp av den stadiga karaktärstypens säkra
kännetecken: ihärdighet, gemyt, vänfasthet
och en flegma, som möjligen ägde ett visst
samband med hans skånska ursprung. Som
resande konstnär hör Palm därför inte till
den oroliga typ, som drivs att genast byta
uppehållsort; hans naturliga lust är att slå
sig till ro där han trivs, få vänner, vanor
och rötter. Inför naturen är han fri, öppen
och konstnärligt redbar, i sitt atelierarbete
låter han binda sig av nästan borgerliga
hänsyn till publiken. Palms långa levnadslopp
och vidlyftiga produktion har under det
gångna året fått sin minnesvård i den
grundliga, väl dokumenterade och vackert
illustrerade monografi, som Sveriges allmänna
konstförening utgivit såsom årspublikation.
Författaren, fil. doktor Gustaf Lindgren,
som tidigare förvärvat sin grad på detta
arbete har ej skytt någon möda, då det gällt att
bringa samman och sovra det stora
materialet. Med en lugn, emellanåt omständlig bredd
har han arbetat det samman till en volym
på över 350 sidor. På ett mönstergillt vis
har han försett den monografiska texten med
beskrivande katalog, upptagande omkring
600 arbeten, jämte noter, register och
litteraturförteckning. Av illustrationerna är
huvudparten utförd i autotypi, några av de
förnämsta verken ha återgivits i mycket goda
färgtryck (offset). Arbetet har utan
jämförelse sin styrka i det rent deskriptiva: den
på samtida dokument stödda biografien och
den beskrivande katalogen. I den utförliga
analysen av Palms måleri får man period
efter period följa Palms långsamma men
säkra utveckling och dess sammanhang med
tidens realistisk-klassiska stillandskap.
Framställningen är övertygande: i längden blir den
dock något tröttande genom frånvaron av
artistiskt träffande omdömen, som förmå
sammanfatta verkens och personlighetens
egenart.
Palms konstnärsbana var länge hård och
motig. Det behövdes sannerligen hans sega
flegma och oförbränneliga livstro för att
under så utfattiga ungdomsår och en torftig
mannaålder nå fram till höjden av sina egna
möjligheter. Hans och Wickenbergs
gemensamma akademitid överträffade i
umbäranden säkert det mesta som svenska
konstnärsämnen presterat. Det sedermera klassiska
uttrycket om »ekluten» lär ha präglats i deras
fuktiga kyffe vid Klara strand.
Konstakademiens skola stod under 1830-talet i ett
djupt nedan. Utbildningen under t. o. m.
så intresserade lärare som Fahlcrantz och
Sandberg lade därför ingen god grund för
Palms utveckling. Av större gagn borde be-
28—Ord och Bild, 45 :e årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
